Självdestruktivt?
De får säga vad de vill.
Han ger mig tröst...
Det är något med hans röst...
Något med meningarna som han formulerar.
Den närhet man förnimmer.
Regnet gör inte ont då. Då känns de inte längre som tusen nålar mot min hud.
De är tårar som blandas med mina... Mjuka, strilande tårar... Smärtande... Läkande... "Visst gör det ont när knoppar brister"... Det gör ont att dö... Det gör ont att försöka få livet tillbaka...
Det är något med honom som lugnar mig. Vaggar mig. Tröstar & förstår. Han sätter orden på all min smärta, sorg & lycka.
Han sätter mig i en sinnesstämning. Inte den "jag är deppad & vill dö"-kind of mind, utan att det är okej att gå inåt. Att få läka inifrån & ut. För som alla vet, så behöver alla djupa sår få läka inifrån... Annars riskerar det att bli en infektion. En stor, smärtande varklump som ligger där under ytan, pulserar & som smärtar något outhärdligt!
Men smutsen måste ut ur såret först... Man måste få gråta floder & skölja rent... Sen kan man läka. "Gråt inte" är ett dåligt råd. Lägg armen om mig & säg "Gråt min vän. Gråt så mycket du vill, snart känns det bättre...!"
Fy fan vilken jävla skit. Jag hatar mig själv & mina störningar. Kom väldigt långt, men uppenbarligen inte tillräckligt... Varför kan jag bara inte tvinga tvånget åt sidan & säga fuck you, tvång! Jag VILL juh försöka! Varför ska tvånget vara starkare än viljan?
Önskar jag kunde trolla med mina knän, för jag skulle kunna göra vadsomhelst....!
Men det är bara att gilla läget. Ligg där i smutsen & skäms din korkade brud... Det är inte så att du förtjänar det som var bra ändå...
Så jag skruvar upp volymen & lyssnar till hans röst igen.
"En elegi för alla sorger den här hösten handlat om..."
