Och snart var söndagen över.
Mörkret har sänkt sig över min lilla by.
Min. Hemma.
Utanför står husen uppradade längst den belysta gatan. Färgglada träd vajar i vinden & vattendropparna glittrar på fönsterrutan. Innanför de andra fönstren finns andra liv, andra öden, andra människor. Här ligger jag med min mediala katt på magen & myser i skenet från tända ljus medan vi förstrött tittar på Ghost Whisperer.
Nu när det värsta är undanröjt kan jag omprioritera min energi lite...
Min sönderslagna underarm molar & värker. Låtsas inte om den. Dumma arm som kräver uppmärksamhet. Halva handen, handleden & upp i axeln. För en liten smäll?! Klen man kan vara... Dessutom har inte min tumme läkt. Minns nu att det var för att jag slogs på jobbet. Kan snart plocka av den... Jaja. Livet ska väl kännas lite ändå?
I morgon bitti ringer klockan. Förmodligen lika irriterande.
Och jag blir förvånad över vilka människor som kommer & går i mitt liv nu. Och jag känner mig både lycklig & förvånad..?! Ja, okej... Lycklig är ett starkt ord. Lycklig är jag när den sista pusselbiten faller på plats. Ni vet, den där sista irriterande biten som man VET finns där, men som man lyckats slarva bort... Man letar under soffan, i ryamattan & under alla leksaker. Antingen hittar man den, eller också åker den med i dammsugaren någon gång...
Men jag känner mig nöjd på det där bitterljuva sättet.
Nu ska jag låta mörkret omsluta mig, sen får vi se vilka som besöker mig i drömmarna i natt... Däri ligger det största av min förmåga än så länge. Övning ger färdighet säger de...
Jag hade besök här om natten. Jag blev rädd först... Någonting ångestladdat... Efter vi pratat orkade jag somna...
God natt världen!
