Mardrömmarna är tillbaka
Jag drömde att jag var på ett nöjesfält & ett utav de stora attraktionerna lossnade från sitt fäste & rullade ut i vattnet. Jag stod på en brygga & såg människor ligga på bottnen. Jag var rädd för vattnet, rädd för att behöva dyka, men jag gjorde det... Jag trotsade min rädsla, hoppade från bryggan & dök ner efter den lilla pojken som låg där. Jag kämpade med att försöka simma nedåt, då det kändes som jag bara ville flyta upp. Jag simmade & simmade & tillslut så fick jag tag i honom & simmade mot ytan. Människor på bryggan drog upp honom. Jag vänder mig om, ser den trasiga karusellen i vattnet i bakgrunden & massor av människor som ropar efter hjälp. På bottnen ligger fler människor, medvetslösa. Jag hinner tänka att det verkade så märkligt att så små barn får åka denna karusell & fortsätter dyka efter kropparna på bottnen...
Fick aldrig reda på om de överlevde...
I Den andra drömmen är jag ute & kör brandbil. Några barn leker på trottoaren, då plötsligt en liten flicka springer ut i vägen, jag skriker & jag kör på henne! Ser i backspegeln hur hon rullar runt på asfalten & hur nästa bil försöker väja, men kör över henne med.
Jag får stopp på lastbilen & springer fram till flickan, hon lever men är skadad. En ambulanskille & en brandman kommer dit också. Jag minns så väl den gröna färgen & de gula detaljerna på ambulanskillens uniform. Jag minns den röda färgen på brandbilen & känslan av att jag inte riktigt förstod varför jag satt & körde en lastbil...
Drömmarna lämnade efter sig en känsla av sorg & frustration. Regnet hjälper inte för att pigga upp humöret.
Jag hatar mig själv så mycket just nu.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv.
Undrar vad Freud har att säga om det här....
