Låter tiden passera...
Känns som om jag väntar på något.
Otåligt, rastlöst... Flyttar vikten från ena benet till det andra & tillbaka igen. Kollar mot horisonten...
Vinden blåser upp en kaskad av färger i form av löv. Dansar, virvlar & faller mot marken igen...
Människor. En del sitter & pratar med varann. Jag lyssnar med ett halvt öra. Är intresserad av människor. Av livsöden & vilka historier de har att förtälja.
Fårade ansikten. Nyfikna ögon. En mamma som försöker fördriva sin mammaledighet här, som så många andra mammor... En bebis sitter vingligt i knäet & ser sig nyfiket omkring. Jag minns bebislukten. Att få trycka näsan i den lilla urgröpningen i nacken & känna den sammetslena huden...
Att få barn är det absolut häftigaste jag gjort! Att bli varse om vilka krafter min kropp besitter! Jag har aldrig känt mig så religiös som just då, när ett liv kommer till världen. Inte för att jag tror på "Gud", men jag tror på att jag är en del av något större...! Elektriciteten i rummet... Närvaron av.. Änglar? Eller det vi iaf påstår vara det.
Jag vill vara där då. På gott & ont. Jag vill vara där & dela lyckan & -Gud förbjude- sorgen. Jag vet mycket väl att det inte alltid går bra... Men jag vill finnas där...
Nu ska jag återgå till vardagen. Till stressade, rusande människor som missar allt! Till betongväggar, nyponbuskar, plastmattor & asfalt. Till kopior & trycksvärta.
