Enlighten
Känner en värme inom mig.
En aha-känsla.
Vi lever för att lära.
Ett lugn sprider sig.
Jag måste ha tillit. Tillit till att saker faller på plats precis så som det är menat. Jag ska inte jaga på. Inte pressa fram resultat som kanske inte ens finns.
"Jag hugger i sten & jag tror att jag sakta börjar se en kontur...". Plötsligt börjar raderna make perfect sense.
Bitarna hamnar på plats. Här är jag.
Vi har alla våra vägar att gå. Jag är lyckligt lottad att få vandra bredvid så många vackra själar. Men jag skulle verkligen få njuta av att kunna nå din hand & få gå alldeles intill dig igen. Jag har så svårt att se att våra vägar korsades så tillfälligt. Jag tror våra öden flätats samman för att vi ska lära av varandra. Vi lär av alla vi möter, minsta lilla sekund. Men vi två... Jag tror inte det var en tillfällighet.
I realize that our flaws and faults are minor. These are not really so important. Love is.
Så, vem bryr sig egentligen om hur hög/kort häcken är egentligen, hur glasen står eller vem som viker tvätten. Huvudsaken är att saker blir gjorda med en ömsesidig kärlek & respekt emot den egna familjen.
Jag har mycket att lära & jag jobbar hårt. Att komma till insikten att I don't frankly give a damn om triviala världsligheter är stort. Det viktiga är kärleken. Önskan om att vilja sträva åt samma håll. Att kunna kompromissa & att ge & att ta på lika villkor.
Klarsynthet.
Jag saknar dig så otroligt mycket.
