tellhim

Känslan river sönder mig. Den är bitterljuv. Smärtsam. Helande. Skitsvår.
Och jag sitter här i min säng i mina mjukisbyxor & faller inte under kategorin "snyggast i stan".
Gårdagen känns surrealistisk. Jag var egentligen någon annanstans. Alla 120 talet milen fram & tillbaka genom Sverige. Jag ville egentligen inte alls tillbaka. Jag ville gå runt på regniga gator i Malmö & bara försvinna i mängden. Bli ansiktslös. Stå i min systers kök & dricka pulverkaffe med mjölk & socker (fast hon äntligen köpt en kaffebrygare efter alla år!).
Ja, när livet blir svårt flyr jag. Sätter mig i bilen eller på tåget & åker till min syster. Min älskade syster som aldrig säger vad jävla korkad jag är, på ett sätt som sårar. På ett sätt som gör mig vrång. Hon bara finns där, lyssnar & förstår & förmanar på det där försiktiga sättet som hon har. Det funkar för mig. Hon förstår att det inte funkar att gå på & domdera & visa med hela handen åt vilket håll jag ska gå. Hon förstår att jag då gör precis tvärt om! Hon är inte dum i huvudet min lilla syster...
Hon är min trygghet. Det är henne jag söker tröst hos när livet är svårt. Riktigt svårt & jag inte riktigt orkar att hålla ihop. Då när jag absolut måste bort från vardagen för att kunna samla kraft, få perspektiv. Det var juh vi som satt i mörkret & höll om varann när hela världen rasade ihop runt oss.
Vi förstår våra tvångstankar & våra demoner & inget är konstigt. Inget ifrågasätts. Man får vara sitt egna, skadade jag...
Varför är det så fel att fly? Varför får jag inte dra när jag inte orkar mer? Vad är det som är så fel med att vilja dra sig undan en stund, bli anonym i några dagar för att kunna sortera sina tankar & känslor & få perspektiv? För mitt uppe i allt får jag känslan av att drunkna & det blir sällan bra i slutändan...
I trängda situationer blir man korkad & elak. Låt mig gå undan en stund... Jag kommer tillbaka...

Och idag vaknade jag med en märklig känsla i kroppen. Hela helgen har varit märklig & jag har gråtit massor. En blandning av PMS & den helande process som startat. Och jag gjorde slag i en längtan & jag undanber alla predikningar. Jag vet vad ogenomtänkt & impulsivt det verkar. Men jag är sådan, fast jag har tänkt fram & tillbaka mer än någonsin... Och nu är han här. Vår nya familjemedlem. Han är ingen valp, för det förstod jag skulle bli katastrof. Han är ingen stor hund, för en Grand danois hade satt mig i personlig konkurs. Han kan fortfarande bli sjuk & kosta massor med pengar, men han har ingen historik med dålig hälsa, så vi håller tummarna. Han låter Midden vara, så hon får ta initiativ. Han är van vid barn & är en riktig familjehund & kelgris. Och han FÅR komma tillbaka till familjen om det mot all förmodan skulle skita sig här...
Vi får se om det biter mig i röven.

Nu ska jag pallra mig in i duschen. Snart fylls hemmet av kärlek igen. Syskonbråk, Bolibompa, liv & rörelse. Det finaste som finns! Bara min Ellie som fattas mig & det krossar mitt hjärta... Men jag vet att hon har det bra, för hon har världens bästa pappa!

Ha en härlig, solig oktoberdag!