tellhim

Börjar se mönstret nu. Ett kliande, svidande ärr...
Hon står bakom mig med ett stadigt tag om mitt hår i nacken. Hon tvingar mig att se. Att se bort, att blunda är inget alternativ. Det gör så ont att jag nästan önskade att hennes klor kunde gräva sig in i hårrötterna & överrösta den smärtan.
Det är smärtsamt... Läkande... Och lämnar mig klokare...
Vi lever för att lära.

Våra problem var knappast extraordinära. Jag var inte ensam i det som var fel. Vi båda saknade kunskap att göra annorlunda, men jag kan bara tala för mig själv att jag visste inte hur jag kunde göra annorlunda. Jag saknade kunskapen att göra rätt.
När jag växte upp handlade det om att överleva, hur brutalt det än må låta. Men vet ni vad som kan hända en liten flicka som blir lämnad ensam i mörkret....?
När det blir svårt slår min gamla överlevnads instinkt över. Jag stänger av helt & blir ego.
Ja, jag kanske behövde honom just då. Men jag behövde dig mer. Det fanns ett stort gapande hål & känslan av att vi försökt ta oss över det alltför många gånger utan att lyckas, kändes både frustrerande & utmattande...
När den värsta frustrationen lagt sig & man började få en distans till allting, så insåg jag att känslan fortfarande fanns där. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.
Vi var två som kände så. Vi skulle båda vara vänner, men trots allt så älskade vi våra kärlekar. Hur oense man än kunde bli. Det var dags att ta ett outtalat farväl. Om vi ens skulle ha en chans att laga någonting alls, så var det bäst såhär. Och som vänner vill man varandra väl & låter varandra gå. Vi kommer alltid finnas i periferin.

Jag har insett så mycket. Jag är klokare. Jag ser på monitorn & hoppas på att se det minsta lilla hopp på den gröna linjen....
Jag står i det snåla höstregnet. Flyttar över vikten från det ena benet till det andra, biter på naglarna & ser mig nervöst omkring. Och nu då?
Mycket kan man säga om mig. Ibland har jag tålamod, men oftast inte. Vågar inte röra mig. Håller andan.
Jag vill älska passionerat för det är sån jag är!
Jag vill kyssa dina läppar & se in i dina ögon. Jag vill kunna se att känslorna är besvarade.
Jag förstår att det tar tid & jag måste ha tålamod nu, om någonsin.
Små saker, som igår... Det var något i din röst. Du lät så härligt avslappnad & jag njöt av att få lyssna till ditt skratt.
Jag vill bara umgås med dig. För att du är en härlig människa att umgås med! Och du får mig att skratta!
Jag önskar bara att jag visste om jag fortfarande kan få dig att känna den där värmen... Pirret... Eller kanske det där extraslaget hjärtat gör....?

Jag jobbar hårt. För jag hoppas innerligt & för vår skull ser jag på mina demoner med tårar i ögonen. Det gör så förbannat ont & är jävligt svårt, men jag gör det för jag vill inte att det ska upprepas. Jag vill bli en bättre människa, för din skull... Och för min....