tellhim

I förrigår började jag få smärtor som jag trodde var "foglossning", dvs en hormonell påverkan av mina bäckenfogar pga hormonerna i mina p-piller...
Hade en natt som jag bet mig i tungan för att inte skrika rakt ut varje gång jag vände mig...
Dagen kändes inte så mycket bättre. Vad jag än gjorde, så gjorde det ont. Kändes som en korsning av foglossning, ryggskott/sträckning & njurbäckensinflammation. Men jag är så förbannat dumstönig & bet ihop. Men när jag var med Therese hos Katarina ville jag inte vara med längre. Jag kämpade mot tårarna, jag vågade inte röra mig & det svartnade för ögonen! Istället för att vilja krypa ihop i fosterställning, så kändes det som att jag ville ställa mig i brygga istället!
Så jag åkte hem & tog två treo & värme omslag & hoppades att det skulle hinna släppa under de 45 min det var kvar innan ungar skulle hämtas. Jag kunde knappt sätta mig i bilen. Tur att jag gjort upp med Saga att hon skulle komma ut... Hon fick sedan gå in & hämta Kevin, för tårarna strömmade...
Mer treo & mer värme.
Underbara Marcus kom. Kändes tryggt att ha någon här om jag behövde in... Jag tog Alvedon under natten. Orkade slumra lite & fick åtminstone inte så svåra attacker som jag fick under dagen. Försöker hålla humöret uppe för barnen... Vill bara gråta...
Kom till läkare idag med hjälp av finaste Ingalill! Förmodligen är det njursten. Jag kissar & har iaf ingen feber, så det är juh bra...
Jag fick lämna två olika blodprover vid två olika tillfällen. Tur att jag har så fina ådror i armarna då jag redan stuckit i vänstern igår när jag lämnade plasma... Ellie fick följa med till doktorn (hennes doktor också!). Hon var så rädd att hon skakade & grät hysteriskt.(Vad mycket gladare han verkar nu för tiden...! Läkaren alltså). Andra gången jag var in till läkaren passade Ingalill Ellie. Tror herr doktor uppskattade det.
Nu väntar jag på njurröntgen (förresten B, det är inte alltid de använder ultraljud, för ibland kör de i kontrastvätska & då är det röntgen. Been there, done that när jag hade njurbäckeninflammation & de misstänkte sten). Fick två smärtstillande preparat varav en var antiinflammatorisk. Den ene var det morfin i. Den har jag i mig nu. Känner mig varm & bortdomnad i hela kroppen... & trött... Sinnessjukt trött... & lie rädd... Jag är ensam med tre barn... Bad Erica att komma förbi. Behöver jag åka in skulle Marcus ta barnen. Känns skönt... Helst av allt vill jag ha honom här. Jag behöver honom & hans trygghet... Har jag någonsin sagt det? Har jag någonsin sagt till honom när jag varit sjuk eller så att jag behöver honom? Eller har jag bara varit elak?
Jag känner mig liten & lite rädd. Jag vill ha honom här... Bli omhållen & tröstad. Jag har ofta haft problem med mina njurar.
När jag var i yngre tonåren hamnade jag på sjukhuset pga njurbäckeninflammation. Jag var jätterädd & grät mycket. Min pappa lämnade mig där, han var juh själv med mig & Maria & hundarna, så jag förstår väl att han var tvungen att åka... Men jag kände mig så fruktansvärt övergiven & rädd...
Jag delade rum med en gammal tant. Hon hade droppställning med såndär blå dosa på.... Hon försökte stötta mig så gott det gick...
Jag grät hejdlöst den natten på sjukhuset... Men någonstans bestämde jag mig för att jag skulle stänga av där med. Att inte behöva någon...
Men det är också en såndär sak... Jag ÄR sårbar... & jag HAR behov...
Fast jag mycket väl förstår vad som händer, så känner jag att jag har ett behov av att krypa upp i hans famn & bara bli omhållen & tröstad... & det finns ingen annan stans jag vill vara...
Jag är trött... Allt snurrar... Hoppas Erica ringer snart...