tellhim

Sovit hur skönt som helst, men ändå inte i natt.
Vad jag menar?
Jo, jag sov i rätt säng men mina ben tyckte att de skulle göra ont. Tror de protesterar lite över träning, snöpulsande & skottande igår. Men de får värka lite. Lite värk är det ingen nu levande som har dött utav....
Är i lägenheten nu. Radion mumlar lite i bakgrunden. Jag sitter uppkrupen i soffan med en kopp kaffe. Utanför gryr dagen. Det är så vackert med allt det vita!
Försöker lägga upp dagen lite.
Ska röjja undan det sista, träna & ta en dusch. Sedan är det råplugg fram tills barnen ska hämtas. Ikväll kommer det krävas fredagsmys.
I morgon funderar jag på att åka in till mariebergsskogen. Hörde något om marknad, men skit samma om så är fallet. Mysigt att leka med barnen! Kanske kan ta med lite bullar & varm choklad så vi kan fika i snön... Har juh iofs ingen termos.... :-/
Jag känner att jag vill bli uppfylld av känslan. Lyckan när man ser glädjen i barnens ansikten. Känslan av värmen innanför jackan & kylan bitandes i kinderna. Känslan av dig vid min sida vore pricken över i:et. Snöbollskrig, pulkaåkning & att bara få njuta av pastellfärgerna på himlen & stjärnorna sedan när mörkret faller.
Jag myser för fulla drag. Så mycket som har hänt & trots all smärta, så är det ändå något bitterljuvt över det hela...
Att det krävdes så mycket, för att få till en förändring. Men jag gillar mig själv nu... Lite mer...
Jag känner inte att jag ändrar mig. Jag känner som att jag återställer mig själv. Som att jag varit sjuk & börjar bli frisk.
Allt har varit så energikrävande på ett negativt sätt, men jag läker lite var dag & ett lugn infinner sig. ...& en sorg, då det jag önskar ligger så långt borta...
Men jag njuter här & nu. Jag njuter av lugnet, just nu. Jag njuter av barnens sång i bilen när vi färdas på snöyrande vägar. Jag njuter av glittrande landskap & närheten till vattnet. Jag njuter av skogarna i Böj & skenet från stugans fönster. Jag njuter av värmen mellan oss. Jag njuter.
En till synes helt bagatellartad sak som jag kom att reflektera över; igår stod jag & skottade. Jag hade skottat överallt utom där min bil stod. Tanken var att jag skulle köra undan den & skotta när jag var klar med det andra. OBS! TANKEN - jag tänkte den planen för mig själv. Marcus hade nyss kommit hem & han sa helt enkelt "Kör du undan bilen så tar vi det sista". Inget konstigt med det, eller hur? Jag tycker inte det. Men förut hade jag reagerat illa på den meningen. Vet inte riktigt varför... Som om att jag trodde att han tyckte att jag var efterbliven & hade tänkt lämna det så. Men ärligt, hur ska han kunna veta att jag tänkt göra precis det han bad mig om?! Så förut, hade jag surat ihop, för att han i mina öron idiotförklarat mig. Men nu var det mer som att ja, absolut! Nu hjälps vi åt med det sista.
Jag vet inte vad det var med denna tro om att han alltid idiotförklarade mig. Det handlar juh inte alls om det! Men min dåliga självkänsla tolkade det så. Nu tar jag det mer som sagda riktlinjer för hur vi ska lösa uppgiften tillsammans. Och jag vet med mig att jag är vimsig. Så när jag glömmer att teflonpannan inte ska sköljas när den är varm, så säger han det inte till mig för att han tror att jag är efterbliven, utan han påminner mig så jag slipper göra ett misstag. Jag blev nog så arg för min dåliga självkänsla, att jag kände mig så dum & reagerar med aggression.
Hmmm... Blir visst bara jag, Kevin & Ellie under helgen. Bra initiativ Björn :P
Jag kommer förmodligen slänga in fler inlägg under dagen. Men nu ska jag svepa kaffet, kavla upp ärmarna & köra igång! Har fått en idé & ska spåna i om det går att lösa...