tellhim

Har iofs haft en olustig känsla i kroppen hela dagen, men mest för att min äldsta dotter skulle till skolan. Jag är ledig fredagar, men denna fredagen skulle björn (läs björns mamma) hämta henne direkt efter skolavslutningen 9.45 för Björn skulle ha henne i helgen. Något sa mig att jag borde ringt till Björn som jag tänkte... Men jag gjorde det inte. Tänkte jag skulle sluta att nojja så förbannat för allt & inse att jag inte behöver ta ansvar för andra -vuxna- människor hela tiden.
Klockan 17.30 ringer mobilen. Jag hör Björns röst på andra ändan som säger; du, de ringde från sagas skola, har inte du varit å hämtat henne?!
Nej, svarade jag, det skulle farmor ha gjort kvart i tio!!
Skrik & panik & ångest attack Allan! Min stackars tjej ensam kvar på skolan hela jävla dagen! Hon hade ingen fritidstid uppskriven....
Så Björn hämtade upp henne, men kunde inte ha henne under helgen, för så var det inte uppgjort & han & Maria skulle iväg någonstans. Uppenbarligen vart det fel någonstans, men jag vet att jag inte skulle påpekat att hon slutade så tidigt till honom & han sagt att farmor skulle hämtat henne om det inte vore för att det var hans fredag...
Nåväl. En sliten Saga med nackspärr anlände till skattkärr. Mitt stackars mamma-hjärta krossades när hon sa att hon inte fått lunch idag - men iaf köttbullar på eftermiddags-mackan.
Kvällen spenderade vi hos Wallstavs där kära Julia fyllde fjortis. Som tur var bjöd de på tacos, så Saga fick äta ikapp lite.
Blev väldigt rörd när Johan av alla människor gav mig en puff & sa att jag skulle se till att lösa det med mackan, för de saknade mig & det var inte detsamma utan mig. Lena kramade om Saga & sa att hon saknade henne & hoppades att hon kom till dem på måndag.
Just nu kan jag inte sluta att le...!
Jag må ha ont i bäckenfogarna dagen till ära, men att få umgås "som vanligt" igen kändes ovärderligt. Jag känner också en förändring i mig själv. Tidigare kunde jag känna mig så klumpig & som att jag inte passade in. Nu känns det som att tryggheten jag lagt till mig med struntar i det....

Nej, nu är barnen nedbäddade, klockan börjar närma sig läggdags & än har inte världen gått under. Det är jag tacksam för! :) Då får jag lite mer tid att spendera & speciellt med dem jag värdesätter mest! Och den 28:e får jag hänga med de bästa syskonen & deras härliga familjer! :) ❤