tellhim

Mina barn är mitt liv.
Jag vänder ut & in på mig själv så att de ska få ett bra liv.
Jag utbildar mig för att jag ska bli en mamma att vara stolt över, jag försöker göra ett bra exempel av mig som annars inte hade varit mycket för världen.
Jag klär dem, lagar mat & kör dem dit de ska.
Jag sitter uppe hela nätter för dem när de är sjuka, vaggar dem, tröstar dem....
Det har varit stunder innan Marcus då jag själv avstått från att äta för att mina barn ska få äta sig mätta.
Jag FÖRSÖKER verkligen göra det rätta, försöker göra mina barn lyckliga, välmående & trygga.
Jag vill se glimten i deras ögon, deras leenden. Små saker från här & nu; att bara kramas & säga vad mycket man tycker om varann, sitta o rita, pussla eller se en film, baka tillsammans. Jag försöker göra utflykter & ibland även ta med dem på semester. Hela mitt jag utgår från mina barn.
Men jag kan ändå förstå Saga när hon frågar mig om hon ska vara hos sin pappa när hon fyller år, för då ska pappa & Maria ha ett kalas för henne har han sagt. Jag kan förstå glädjen när han för en gångs skull ger henne uppmärksamheten. Men ändå gör det ont i den egoistiska delen av mig att hon inte ser allt jag gör för henne, men att det obetydliga han gör är så mycket mer värt...
Femåringen i mig säger att "Fine! Jag ska aldrig mer göra det, det eller det, för det betyder ingenting ändå!". Samtidigt som jag vet så jävla väl att det spelar ingen roll vad som händer så kommer jag alltid finnas där & böja mig bakåt för deras skull tills min rygg går av....
...Jag är bara så trött på att kämpa så satans hårt hela tiden för att kunna få vara mig, självständig & stark. Att finna frid & kunna resa sig ut askan...
Jag var bara tvungen att få spy ur mig lite. Ibland kommer bara vissa känslor som en roundkick i magen...