tellhim

Guld & gröna skogar (natur) lär det bli!

När vi var klara tog vi oss en stund att fika & samtala. Vi lekte även kurragömma utanför fiket & jag kunde inte bry mig mindre om vad åskådarna tyckte. Jag & Ellie hade jättekul & Ellie skrattade högt!

När vi kom hem så hoppade vi på cyklarna & tog en sväng.

Ellie valde själv blommorna

Jag har ingen aning om ifall det var rätt minneslund, men Ellie uppskattade själva grejen.

Mina njurar värker mer & mer & jag känner hur energin bara dräneras. En stund med vila & mys på soffan slutade med att jag somnade ifrån allt! 

Kvällen avslutades med lite Halloween tema.

Och därefter ett varmt bad! :)

Njurarna värker än idag. Har ont överallt! Jobbar resten av veckan med Mickan, då vet man att det blir åtminstone bra på jobbet! :) Snart lämna Ellie på förskolan & jag ska till jobbet. I morgon blir det natt, plus en natt till innan helgen & allt vad det innebär.

Nu myser jag & Ellie i soffan. TV:n är avstängd & Ellie har haft min telefon medan jag läst min bok "Only Love is real". Jag älskar att läsa böcker av Brian L. Weiss m.d. Och för att ge ett litet citat "there are no coincidences in Love". 

Nej, Ellie begär telefonen tillbaka. Bäst att lyda!

Det är så mycket ljud hela tiden. Rösterna i huvudet som bankar inifrån. Stadens brus & barnens skratt o skrik. Ett ständigt sorl & det skär i hela mig. Snälla, snälla. Kan vi bara vara tysta en stund? Vill nästan sticka upp till stugan. Hellre frostbitna kinder. Bara sitta på trappen, stirra in i skogen & lyssna på ett betydligt behagligare ljud.

Är det någon annan än jag som upplever detta? Att det ständiga ljudet från staden, från röster, från stressen & tempot verkligen fysiskt smärtar genom kropp & själ?

Och jag är sådär innerligt trött... Trött på förväntningarna. Trött på kraven, på alla måsten, på att ständigt vara på språng & på gång.

Jag läste en studie för ett tag sen om oss "överkänsliga". Om hur vissa saker verkligen dränerar oss på energi & lämnar oss likt urvridna trasor. Jag har öppnat mig på jobbet. Att trostsa all rädsla & vara öppen, tar energi. Men det känns skönt. Har många fina vänner där.  Jag har varit på medarbetarsamtal, fått både dåliga & bra nyheter, livet ändras, jag får ångest, det tar energi... Jag har varit ute med mina kollegor. Jättetrevligt med ett glas rosé till en utsökt middag & sen tackade vi för oss strax efter 21. Det tar & ger energi. Var på föreläsning igår. Samma där. Det tar & ger.

Idag var jag ledig. Kört barnen till skolan & sen fått vara ensam. Tystnad. Yoga. Meditation. Lugn. Försöka samla mig.

Jag kämpar. Jag lyssnar till mig själv. Magnus stöttar. Inte göra samma misstag. Jag försöker sätta ord på känslorna. Talar om för Magnus att det är galet nu. Idag social ångest. Magnus kom hem med lunch istället. Kröp ihop en stund med huvudet i hans knä. Blickar framåt. Nästa helg ska vi till Stockholm.  Snart är det våren & vi ska resa. Göra något med Ellie.

Jag ska hämta ut mina akvarellpennor idag. Tillsammans med de pennor jag fick av Peter & Mia ska jag börja skapa igen. Få utlopp.

Nu blir det egentid med Kevin. Snart åker han till Örebro där han ska vara hela lovet.

Idag känner jag mig betydligt rörligare. Själva såren ömmar, men jag ser fram emot att få gå & jobba i eftermiddag! Tar en lugn förmiddag. Plockar lite, dricker kaffe & stressar inte.

Har kommit i seriös höst-stämning. Vill bara "boa" & mysa. Vill fixa iordning här hemma, nu när jag kommit tillfreds med tanken att bo kvar här i några år.

Så, nu är de stora barnens (& vi vuxnas) julklapp bokad. Längtar så mycket & längtar tills att få se barnens reaktion! Ska komma på något bra till Ellie också.

Nej, men man kanske skulle komma iordning så att man kan ta sig till jobbet.

Nära två timmar senare blev jag hämtad av kirurgläkaren & hade lite samtal innan det var dags. Hon tyckte verkligen inte att jag skulle jobba! Och hon skrattade lite åt att jag jobbat natten. "Tur att du snart ska få sova lite då!" :).

Ytterligare lite väntan innan operationssköterskan hämtade mig. Fick nu även lägga till en snygg mössa till min mundering. Kändes lite sådär att behöva kliva ur trosor & blotta sig en aning för de manliga kirurgerna som jag såg stå & kika in. Upp på en brist inne på op-salen som påminde om en märklig gyn-stol. Det fanns fönster, så salen kändes väldigt luftig & trivsam. En narkossköterska kom in & gjorde oss sällskap. Jag att jag träffat honom förut. De visste att jag jobbade på huset, så det var en lättsam stämning med skratt & glimten i ögat. Jag deltog i rutinerna utan att de behövde instruera mig speciellt mycket. Lägga sig tillrätta, sätta fötterna i några speciella stövlar. Fick ett värmetäcke över mig. Jag skakade något kopiöst vid det här laget,  frös & spände mig. Kom på mig med att spänna mig så till den milda grad att jag inte låg platt mot britsen. Över axlarna hade jag stöd. På med blodtrycksmanchett, i med en infart, på med en saturationsmätare & ett EKG. Arbetsskadad som jag är så kollade jag på monitorn. SpO2 100%, pulsen lite hög, men jag var ju nervös, blodtryck normalt. EKG. Flatline. Sköterskan kollade fundersamt på skärmen. "Jahapp. Du är tydligen död. Men jag måste säga att du ser väldigt fräsch ut ändå!"

Jag skrattade & svarade "jag känner mig jäkligt fräsch för att vara död!". Humor är precis mitt sätt att hantera jobbiga situationer. Jag såg upp på skärmen & noterade rutan uppe i vänsterhörnet där det stod "lösa elektroder" & sköterskan gjorde det nog hon med, för snabbt var hon under tröjan & fick fast en som hoppat loss.

Så, där låg jag med min bara rumpa på kanten av en hård brits & trosorna hängandes runt ena benet. Op-rocken uppdragen till midjan. Fötterna fastspända i "stövlarna" & med ett optäcke över mig. Jag frös. Jag försökte tänka på hur jag andades så jag kunde slappna av. Narkossköterskan var rolig & snäll han med. Man behöver varma människor i en sånhär situation. Mina armar placerades utefter mina sidor & något fälldes upp så att jag låg riktigt stadigt på plats. Stöd över axlarna. Narkossköterskan tog sin plats vid min vänsterarm där jag hade infarten med droppet, sjuksköterskan höll syrgasen framför näsan. Narkossköterskan sa att han först skulle ge mig det lugnande & efter en minut ungefär skulle det snurra till lite. Jag kände den där bekanta känslan när kroppen blir tung & lealös. En värme infann sig, fast jag fortfarande frös. En märklig känsla. Han fortsatte att berätta att jag skulle få narkosen nu & de önskade mig "godnatt". Jag svarade godnatt, godnatt & minns att jag log när jag somnade från allt....

Under operation så tippar de britsen bakåt. Därav stöden & "fastspänningarna". Det är för att organen ska komma så långt upp i kroppen som möjligt. Sedan gör de 2-3 små snitt (i mitt fall två) där de går in med instrumenten efter att de fyllt bukhålan med gas, så att de ska få mer utrymme att jobba på. Detta är den största orsaken till att man är så mörbultad i hela kroppen efter ett sånthär ingrepp. Äggledarna bränns & sen är det klart. De tömmer buken på gasen, men det är svårt att få ut allt, därför är man både uppblåst & kan ha smärtor i bröstkorgen innan gasen absorberats helt av kroppen. Allt sådant obehag kunde sitta i några dagar. Självabsorberande stygn & lite förband.

"Nu är det klart" hör jag en vänlig röst i fjärran. Jag förnimmer att vi rör på oss. Ljusväxlingar. Jag fryser ända in i själen. Vet att jag skulle på uppvak öst. Vi anländer & en blond kvinna presenterar sig. Jag sitter snabbt upp, innan ögonlocken åter faller igen. Jag hör något om värme. Jag är så trött. Sen försvinner jag. Ser upp. Noterar att klockan är runt 15. Jag måste ringa in en vikarie. Yrar om det till den blonda kvinnan. Jag ska få låna telefon. Jag försvinner igen. Vaknar igen. Klockan är efter 16. Märklig känsla av att både vara utvilad & trött. Den blonda kommer & lyfter på täcket. Blir lite irriterad över att hon kikar ner i mina trosor utan vidare för att se om jag blött mycket där (man kan faktiskt säga att "jag behöver bara titta lite här nere, är det ok?") & sedan konstaterar hon att förbandet över naveln är mättat (fullt av blod), så det behöver bytas. "Men det kan vi göra här borta!" Säger hon & rullar in mig på en annan sal där vi ligger några nyvakna kvinnor & män. Jag får lite fika & smärtstillande. Tänk att det fikat som man får efter förlossning & operation alltid upplevs som en änglakör? Men jag hade lite svårt att få i mig. Smörgåsen liksom fastnade i hela munnen & halsen. Kändes som jag glömt bort hur man äter. Ljuvaste kaffe fick hjälpa mig ner med det. Ringde upp till 12:an & pratade med Natalie. Milanka hade fått tagit mitt nattpass & jag var tacksam. En del av mig tyckte att jag nog hade kunnat åkt & jobbat ändå. Men en annan sida av mig instämde med personal & andra att jag nog skulle ta det lugnt. Klockan var efter 17 när jag bad den mörka sköterska som tagit över att byta förbandet. Jag hade allt tjuvkikat lite & den ena var onekligen mättat av blod så att det räckte & blev över. Halvsatt upp när hon tog bort förbandet & jag såg ner på ett gapande litet hål i min mage. Mörkrött blod. Sköterskan såg en stund på det, sedan lade hon över förbandet igen & gick för att hämta lite mer att jobba med. Nackdelen med att veta såpass mycket om sjukvården, var att jag visste att det var liiite för blodigt. Hon fyllde min navel med kompresser för att suga upp det överflödiga blodet, torkade rent, satte över några steristrips & lade på nytt förband. Inget av detta gjorde särskilt ont. Noterade att min mage såg ut som om jag var nyförlöst igen & de bleknande bristningarna hade fått tillbaka sin färg. Men jag kände även hur blodtrycket föll & rummet började snurra. Jag blev stönig & tänkte inte påkalla hennes uppmärksamhet, så jag lutade mig tillbaka, drog upp benen & andades mig igenom detta. Kände ändå efter en stund att jag ville försöka gå på toa (vilket är min biljett därifrån), så jag satte mig upp försiktigt. Efter en liten stund slängde jag benen över sängkanten & satt så en stund. Min kropp sa åt mig att inte vara övermodig.  Kanade fram lite & satte fötterna på golvet. Satt så en stund. Syster kom in & jag sa att jag ville försöka gå på toan. Hon kopplade bort droppet & jag ställde mig upp avvaktade lite. Hon såg vaksamt på mig & jag sträckte fram mina skakande händer för henne. "Fryser du eller har du ont?". Både och svarade jag. Hon tog pulsen på mig & slängde mig i säng igen, plant läge.

Skit också..... Allt försvann bort en stund.

Vaknade till. Låg en stund. Såg på klockan. En undersköterska berättade glatt att min man satt ute i väntrummet. Jag hörde hur hon pratat med honom innan. Han var en sån väldigt liten bit bort & ändå fick jag inte ha honom hos mig. Stöttat mig. Hållt min hand. Pratat med mig. Jag måste här ifrån nu. Klockan närmade sig 18. Hade trott att jag skulle vart hemma för längesen.

Jag klev upp. Kände efter. Ingen sköterska i närheten. Bara mannen i britsen snett mittemot var kvar. Jag lunkade iväg mot toan. Hade inte blött så himla mycket ur snippan. Inget kiss. Jag var kissnödig. Eller? Jag borde vara det. Hade bara kissat lite innan OP. Inget kiss. Försökte locka med ljudet av porlande vatten. Inget resultat. Fan också. Vill inte vara kvar längre. Vet ju då väl att det är viktigt att kissa efteråt! Man kan få bestående skador på blåsan annars. Kissar man inte får man så småningom göra en speciell sorts ultraljud (en apparat som jag brukar använda på 12:an) för att mäta urinmängden i blåsan. Är det över ett visst antal ml, så får man rika sig, dvs föra upp en kateter i urinröret & tappa sitt urin på det viset. Jag gick ut till sängen efter en stund. Övervägde med mig själv. Ringde sedan på klockan & sade glatt till sköterskan att jag minsann kissat. Hon tog infarten & efter att ha samlat ihop mina grejer så var jag äntligen med Magnus. Hemma var jag trött & öm. Minns inte så mycket av kvällen. Försökte kissa flertalet gånger, men icke. Strax efter midnatt, när jag vaknade på soffan (alla andra hade gått & lagt sig), så testade jag igen. Inget kiss. Lyckligtvis är handfatet precis bredvid toan, så jag satte på ljummet vatten & höll handen i det & plötsligt hände det. Har aldrig varit så glad över att kissa 15 liter! ;)

Skulle fyllt på med smärtstillande vid 2 på natten. Än så länge så har jag klarat mig utan. Klart att det känns, men det är absolut uthärdligt. Tar jag smärtstillande & det tar bort smärtan, kommer min mani sätta in & jag kommer att börja röja här hemma igen, vilket var ett big no-no idag. Läkaren tyckte inte jag skulle vara själv under ett dygn postop. Så jag får väl uppföra mig tills familjen är hemma igen.

Nej, men det var väl allt jag kunde säga om detta just nu! Fryser fortfarande innerligt, så jag får kanske bädda ner mig en stund. Inte bära tungt eller ut & springa på minst en vecka. Att gå på promenad med hunden var också uteslutet.

Nåväl. Ha det gott allihopa!

Vi får se om jag får jobba i natt. Ska tydligen bli riktigt jäkla mörbultad. Fick en ingående rapport hur de tar sig för. Förstår om kroppen tjurar lite efteråt. Man är lyckligt omedveten i narkosens djupa sömn.

Nu är det drygt trekvart kvar. Lite nervös är jag nog.

Nej... Men man kanske ska dra sig lite närmre? 

Är nyttigt att vara på "andra sidan". Som vårdpersonal har jag en stor respekt för vad de kan göra & vilka konsekvenser man riskerar.  Men jag är trygg med personalen. Märkligt att vara här, på op väst & sedan uppvak, civilklädd.

Känner mig lite skakig. Kan bero på att jag fastar. Kan bero på anspänning.

Ja, nej. Jag återkommer väl lite senare med bilder från snygga förband & liknande! :)

Plötsligt så väntar ett brev på mig på teamexpedition 2. Jag ska duscha i descutan i kväll & skaffa mig svinto-hår. Sedan bär det av till CSK för lite nattjobb. Carin eller Maria N ska få ta lite prover på mig. Plus ett gravtest.

Från klockan 5 så är det bara flytande som gäller. Från klockan 9, helt fastande. Duscha i descutan igen. Kanske hinner man sova lite? Klockan 11 är det dags. Bara sådär. Ska sterilisera mig. Jag slipper hormoner & annat & rädslan över att bli gravid igen. Det är en välsignelse att kunna bli gravid! Men för att vi alla ska må bra, räcker det med 4 barn i familjen.

2-3 timmar ska jag kvarstanna på uppvak. Titthålsoperation. Två små "hål". Jag vet riskerna dock. Att göra ett ingrepp i buken är alltid riskabelt. Paralyserade tarmar. Ärrbildningar & sammanväxtningar & tarmvred.

Men man får väl chansa?

Ta det lugnt. Inte lyfta tungt på drygt en vecka. Fia kanske tar mitt nattpass kommande natt.

Dags att dra till Apoteket.

I morgon börjar en intensiv period av nattarbete. Hoppas det funkar bättre.

Har drömt många underliga drömmar. Tror mitt undermedvetna bearbetar olika trauman. Minnen.

Bitterljuv känsla.

Njuter av hösten.

Längtar ut till skogen. Att trampa rätt ut bland blåbärsris & löv som faller. Skymta rådjuren där de står & glor efter mig.

Jag behöver lugnet. Att kunna vandra fritt & filosofera. Distansen.

En stuga på landet, med långt till grannarna. En öppen spis som knastrar välkomnande. Raggsockor, värmeljus & en bok. Ingen media-hets. Ingen rusningstrafik. Få stå & hugga ved. Skotta snö. En hängmatta mellan äppelträden på sommaren. Jag behöver följa naturens cykler. Jag skulle bli nära nog frisk då...

Men verkligheten är annorlunda. Just nu, en hyfsad fokuserad mani. Veckoschemat är skrivet & hänger på väggen. Vem som ska göra vad & när. Veckans meny.

Nu ska jag börja varva ner. Ändå försöka dra ut på sömnen. I morgon ska jag jobba natt.

Minns inte egentligen gårdagen. Jobbade natt med Samuel, Pernilla & Harnish. En natt där jag insåg att jag kan göra skillnad. En patient som fick en ångestattack. En rädd mamma som trodde att hen snädtänt på smärtstillande. Oroliga sköterskor. Men jag såg vad det var. Som väl var så fanns rätt doktor på plats som ställde samma diagnos som mig. 

Jag höll handen, strök hen över håret, behöll mitt lugn när mammas rämnade. Talade mjukt. Tröstade. Fanns där. Var närvarande. Jag vet vad ont det gör. Jag förstod precis. Vi sparade in på stesoliden då hen tillslut föll i sömn. Stannade kvar. Nu var det mammas tur. Pratade. Tröstade. Fanns där. Lugnet lade sig. Natten omslöt & tröttheten tog över. Jag lämnade dem. Ut i dämpade ljusrör. Innanför en dörr finns ett kaos. Innanför nästa, en annan tragedi. Varje familj går igenom sin kris vare sig det handlar om förkylning, cancer eller brutet ben. Ens bebis (alltid ens bebis, 17 år eller ej) är trasig på något vis. Det värker i föräldrahjärtat.

Mådde själv bra, trots abstinensbesvär & en massiv trötthet.

Hem. Mös i soffan med en förkyld Ellie. Sov av & till betydligt längre än vad som var tänkt.

Besiktigade bilen. En spindelled & ett bromsrör. Bara nöjen. Kunde varit värre!

Somnade i soffan flera gånger. Magnus styrde med föda. Vaknade omkring 22 (?) i soffan med en Ellie som låg tvärs över mig, Chippen över fötterna & Magnus under huvudet. Klättrade ner.

Någon gång ropade Ellie. Tror Magnus var vaken & låg & läste? Var klockan kring midnatt...? Klättrade upp, nattade Ellie igen, klättrade ner, somnade om. Klockan ringde på mirgonsidan. Ellie ropade uppifrån igen. Dags att gå upp. Väckte barn. Fixade kaffe. Näsan tät i snor, värkande hals, kletiga, svidande ögon, dunkande huvud & värkande kropp. Härligt!

Efter förra helgens nattliga bravader så slår det nu över igen. Mani. Orkar inte, men kroppen vägrar lyssna. Måste göra något. Men jag bekräftar mina känslor. Jag vet varför jag reagerar såhär nu. Och tvättstugan är redan städad & klar! :) Försöker ändå att dämpa det lite. Vill inte landa platt sen. Räcker med den där sorgen & tröttheten som kommer smygande....

Nu ska jag fortsätta plocka lite till. Kanske sätta på kaffe? Trycka upp tamponger i näsan? 

Äh, på’n igen!