tellhim

En helt annan självkänsla. Kommer till avd11 där jag ska göra två nätter. Känner mig kompetent mitt uppe i denna rymdskepps-liknande lokal där jag nu är bunden dessa nätter på ett ISOL-rum. Respiratorvård & trach. Jag & en personal från 11:an. Vi utbyter erfarenheter & lär oss av varann. Märker skillnaden. Hon distanserar sig. Jag ser barnet, den lilla personen bakom respiratorns suckande & alla slangar.... Hon ser mer tragiken. Jag är mer "nu är det som det är, & vi får göra det bästa med de förutsättningar hen har!". Och faktiskt, så blir det inte så himla dumt då. Och hon tycker 12:an är en tuffare arbetsplats & jag förstod plötsligt hennes argument. Jag jobbar på en otroligt tung arbetsplats...! Men jävlar vad det är värt det! <3 Men nu är jag en som ska få spendera mycket tid hos hen på ISOL avd11. Och som jag säger; det värsta som kan hända är att jag lär mig något.

Något har ändrats. Jag är inte så säker på vad. Men det känns, ända in....

Nu kan jag inte sova som jag borde, för att *censurerade svordomar inbakat med någons namn* väckte mig!! Så det är väl bara att kliva upp & hoppas att jag orkar sova innan nästa pass.

Nu sitter jag iaf upp, fri från kräkningar, men ett kraftigt illamående & en huvudvärk som inte är av denna värld...! Med all rätt att tôrrgrina tycker jag.

Har en detalj i livet som tar väldigt mycket energi & jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men jag kämpar med att inte köra den vanliga proceduren & ta den enkla vägen.... Inte helt lätt. Och jag funderar o funderar o funderar på hur i helvete jag ska göra? Distansera mig? Få frispel? Försöker prata om det... Men det är väl här som det brister lite också. Hur gör normala människor? Vad har man rätt att begära? Vilka krav kan man ställa? Är jag för snäll eller är jag helt irrationell? 

Nåväl.

Just nu känner jag för att dra till Malmö. Skulle vara skönt att få komma bort & distansera mig. Slår mig att det inte (alltid?) handlar om att fly, utan att jag behöver ta ett steg bakåt & ta nya andetag. Ibland står man alldeles för nära för att få en bra överblick. Jag tycker inte att det är så konstigt...? 

Jag tycker om att få komma bort. Annan miljö. Andas annan luft. Samla kraft & inspiration. Få ett break.

Och jag älskar de där stunderna av klarhet som jag får. När jag kliver av det rusande tåget & stannar upp. Jag upplever oftast som om allting går i ultrarapid. Det rusar på, utan att man kan hejda det. Men jag har allt oftare kunnat ta steget åt sidan. Vara närvarande. Som stunder med mina barn. Ta stunder att göra absolut ingenting. Meditera. (Btw, meditation är klart underskattat!).

Jag sitter i vardagsrummet. Det är ganska tyst i huset, sånär som något irriterande alarm från något vars batteri är på väg att dö ut nere i källaren. Magnus sover (än) & Chippen vankar rastlöst av & an i väntan på vår förmiddagspromenad. Det är ändå aldrig riktigt tyst, då jag ständigt hör suset från 63:an. Vantrivs. Men jag försöker flytta fokus, till vårfåglarna som kvittrar utanför. Längtar tillbaka till landsvägarna ute i Böj & promenaderna med Musse. Det kommer en vår. Och de kommer komma såna stunder med guldkant. Och faktiskt, så är det de till synes obetydliga stunderna som man minns mest. Som en vårdag på Karlavägen, när jag satt ute på källartrappen & solen värmde. Pappa sa att jag skulle sätta på mig jacka, för det var inte så varmt som det verkade där i solväggen. Nu upprepar jag hans ord till mina barn när våren kommer. 

Som kvällarna i sommarstugan när vi har grillat, solen är på väg ner. Man drar på sig en tröja i den avsvalnande kvällsluften & hör storlommens rop över vattnet.

En barbacka-tur på slingrande skogsstigar medan solen silar in genom täta lövverk. Dova hovar mot marken.

Jag tar en del bilder. Tror inte många ser på dem något speciellt. Men genom dessa vill jag förmedla just detta. Det lilla, obetydliga, ovärderliga.....

Förvarningen hade varit sammanbrottet i bilen igår kväll när jag lämnat Saga. En fruktansvärd ångest, en stor sorg & massor av tårar som förvandlade vägen till en grumlig, svart sörja. Allt ackompanjerades av "Goodbye my lover". Jag är SÅ ledsen.... Förlåt mig....

Magnus anade mitt humör & fångade upp mig & jag lät mig hållas... Och som jag egentligen vet, så pikar det ganska snart & ebbar ut. Nu ligger jag dränerad på kökssoffan....

Ska försöka ta mig ut & handla. Se folk. Vara sådär introvert....

Snart känns det bättre.

Jag måste erkänna att jag kastar en tacksamhets-tanke till Marcus. Resan jag gjorde med honom lärde mig otroligt mycket på många plan, & - faktiskt - försöker jag verkligen lära mig av allting, plus att jag försöker ta med mig de goda egenskaperna.

Tänker på många fina människor jag haft äran att möta. Det är sant som de säger; Some people came into your life as blessings. Others as lessons.

Men jag känner nog att varenda litet möte jag gör, allt från en blick till ett följe på vägen är både en välsignelse & en lärdom. Det sker alltid ett utbyte på något plan. 

Jag tror även att våra energier kan följas åt, genom alla våra liv. Det finns en mening med allt som sker, även om jag stundtals har svårt att se helheten...! Och man känner den där oundvikliga dragningen till de energier som är mest kompatibla med sin egen. Och de där energierna som bara... Liksom... Det slår gnistor om det! Så magnetiskt...!

Och jag sitter här i ljuset av lamporna i köksfönstret. Klockan tickar & jag hör vinden... Det sticker till lite i hjärtat. Jag känner både en lycka & en sorg. Men jag tänker omfamna sorgen. Jag behöver inte mota bort den längre...

Jag viftar bort den där välbekanta känslan av "vad händer nu? Ska vi göra något? Vad händer sen? Bort, iväg, framåt, vidare, skynda! Skynda!". För det som är viktigt är just här & nu. Jag fick lära mig ett tips som jag använder mig när barn får ångest & tankarna skenar. Visualisera. Den funkar! :) en sorts självhypnos för att tysta rösterna & mota bort ångesten. Och just nu är det bara jag. Den obekväma kökssoffan. Klockan & mina älskade blommor som sätter prägeln på att detta faktiskt är ett hem.

Reflekterade över en annan sak idag. Rörelsemönster. Marcus hade ett snabbt, effektivt & hastigt rörelsemönster. Detta gjorde mig nervös.

Magnus har ett lugnt & mjukt rörelsemönster. I morse fick jag känslan av att jag var lite obekväm runt honom & sedan slog det mig att han var stressad & rörde sig annorlunda, vilket triggade mig. Detta kommer nog från det undermedvetna, att jag ska vara vaksam vid såna rörelsemönster för de innebar konflikt, hot & våld. Skönt när man får en aha-känsla & det underlättar väldigt mycket att förstå varför man reagerar som man gör i vissa situationer. Speciellt om det är mönster som man vill bryta, då är det bra att vara medveten så att man har en chans att agera annorlunda.

Jag blev lättad & glad när jag insåg att jag kunde stå & hänga tvätt med Magnus (& han behövde inte ens göra på mitt sätt som givetvis är det rätta!) & jag fick varken ångest eller frispel! :D

Mycket annat som går väldigt bra, som tidigare varit lite... Speciellt....

Nu, till lite mer vardagliga ting. Du min älskade raring som tipsade mig om gipset. Ska jag då riva av de plattor som redan sitter uppe & skruva upp dessa gipsväggar på befintliga reglar? För i så fall så har jag ju roat mig helt i onödan! :’D 

Jag förnekar dock detta & tog tag i slipandet. Tyvärr så tog nu slippappren slut, så jag får väl gå tillbaka till att vara tjej; laga mat, tvätta, vika tvätt & städa.

Bara nöjen.......

Nej. Tillbaka till slitet.

Det går flyttlass till Lorensberg, men jag & Magnus måste få klart på vårt sovrum först. I källaren finns en gillestuga som var fylld av bråte & en jäkla röra. Jag fick spunk på skiten & en förmiddag senare, var det så snyggt som något dylikt kan bli. Vilket är absolut relativt!

...Vill bara hålla om dig....!

Hann med att skriva på ett nytt avtal med chefen, samt få hennes välsignelse till sjukskrivning vid sterilisering. Det kallas tydligen hälsofrämjande åtgärd på vår avdelning! ;) Vi har många gravida & föräldralediga på vår avdelning & i fikarummet står en stol som sägs vara magisk & gör oss extra fertila! ;) Bäst att ta det säkra före det osäkra tänker jag......

Nu är barnen lämnade på skolan & Chippen & jag har varit ute på vår förmiddagspromenad. Den blev dock inte lika lång som igår, men det får gå! Nej, sova var det ja...! :)

Jag & Magnus diskuterade samboskap på allvar igår. Verkar som det kommer bli en Ninja-flytt (dvs. Lite smått, då & då). Försöker få Alex & Kiko alt. Micke & Maria att ta lägenheten, så att jag ändå har den kvar...

Nej, jag behöver inte flytta ihop med honom. Kanske just det som är grejen. Jag måste ingenting. Men sen kan det ju vara ganska smidigt att slå ihop sig... Hursomhelst. Inga rosa moln, gulligull & en naiv tro att denna kärleken kommer vara förevigt. Här ska det skrivas avtal & diskuteras in i detalj. Har börjat boa in mig lite dock....

Förövrigt så stoltserar jag med falsk (?) lunginflammation med feber som kommer & går, vansinnigt otillfredsställande hosta som gör att jag tillslut kräks & blir helt igenom matt. Men jag har ändå tagit mig kraften att gå Fiskartorpets vandrarled med Chippen denna förmiddag. Skulle bli en kort tur, men den blev snäppet längre än igår. Skönt ute när kylan svalkar en feberhet kropp & lindrar trasiga lungor.

Tänk ändå vilka kontraster det är...? 

Tänker tillbaka. Så mycket minnesluckor jag har genom mina maniska/depressiva cykler. Så mycket minnesbilder som ändå känns som jag inte riktigt vet om det varit dröm eller verklighet. Som en film som spelas i Fast Forward.

Och jag sitter här... Jag har en helt annan ro inombords. Ett annat sätt att reflektera över. Kontroll över det impulsiva. Jag är glad över Magnus sätt att vara. Inte så förbannat vrång, men konsekvent. Lugn, ödmjuk & ambitiös. Han är duktig på det han gör, men han har inget behov av att hävda sig. Vet inte om det är hans sätt att vara, eller om han helt enkelt har listat ut mig. Eller att jag själv kanske inte är så jäkla... Hämmad? Rädd? Vrång? Jag vet inte... Men på något vis sporrar han mig, på ett sätt som känns kravlöst. Jag vill hela tiden framåt, bli bättre, men han låter mig ta stegen själv utan att tvinga mig framåt. Många förstår inte riktigt hur detta funkar, men jag låser hela mig, blir vrång & slår bakut när jag känner mig trängd eller pressad. Till synes obetydliga saker, som jag kan ge exempel på igår. Som detta med mat! Äckligt! Har jag bestämt mig för att något är äckligt, att jag inte äter det eller liknande, så är det så! Jag är jättetråkig när det gäller mat & dryck. Helt plötsligt äter man vällagade middagar med vin till (?!) (ja, fast ärligt talat. Detta med vin håller jag fortfarande på att lära mig, men en liten skvätt & med annat till, så slinker det ändå ner litegrann). Jag har ätit inlagda oliver med paprika. Men andra sorter - nej, fy vad äckligt! Igår blev jag dock ilurad både svarta oliver, olika sorters ostar & jag blev förvånad över att jag både åt det & tyckte att det faktiskt var helt okej?!

I några dagar har jag haft en otroligt otillfredsställande hosta. Igår på jobbet kände jag mig väldigt risig, men tog mig igenom arbetspasset. Hämtade barnen & åkte till lägenheten. Ville bara sova, sova, sova. Höll på att somna den lilla minut som jag stod stilla på parkeringen på skolan innan jag gick in & hämtade barnen (!!). Igår fick katterna flytta med hem till Magnus. Ska spendera veckan här. Under kvällen kom febern & jag vet inte riktigt hur kvällen fortlöpte egentligen. Tog ett bad, då det brukar lätta upp andningen nu när det är så tungt i bröstet. Magnus kom in & började skratta åt mig. Tydligen så sitter man inte i skräddarställning, på tvären i badkaret, hängandes över badkarskanten. Visste inte att det fanns regler för hur man sitter i ett badkar?!?! ;) Han påstod att det var "sött". Kände mig lagom söt i min sjukdom....

I morse när jag lämnat barnen på skolan, tog jag Chippen & tänkte ta en längre promenad ute vid Härrön. Kände mig trots allt lite piggare! Solen sken, fåglarna kvittrade & både jag o Chippen kände oss spralliga! Eftersom jag visste att min kropp inte var kry, så skippade vi löpningen, men tänkte ändå gå i hyfsad rask takt. Halvvägs tyckte ändå febern att det var dags att slå till igen & lungorna fylldes med cement. Skulle gått betydligt längre, men några kilometer fick räcka.

Nu sitter jag hemma i köket i huset. Fått i mig lite kaffe & febern har lagt sig en stund... Tänkte ta ett ryck med snabeldraken innan jag ska hämta barnen.

Tusen tankar, drömmar, känslor.

Jag är

som vinden. Rusar fram, stillar sig, smeker din hud... River, välter, stormar, lever.

Jag är

Slitna jeans, musik, natur, stjärnor. Jag filosoferar mycket & njuter av den fantastiska skönheten som finns i det lilla & ibland osedda.

Jag är 

böcker. Röra. Klotter på servetter.

Jag är

Naturmaterial. De fyra elementen. Det ologiska i det logiska. 

Jag är

så mycket kärlek & alldeles för mycket omtanke. Jag är spretig & okoncentrerad. Jag känner alldeles för mycket.

Jag är 

en gammal akustisk gitarr. Nedvevade rutor på bilen & noter från högtalarna. Nuet. Det spontana.

Jag är 

lugnet, harmonin & det så förbannat uppenbara när jag orkar ta ett steg tillbaka & andas ut. Jag sliter som ett djur ibland när jag glömmer bort mig & hamnar i fel fack. Jag får en tvångstanke att måste prestera, vara bäst, vara värst. Vilket faller sig helt naturligt bara jag låter bli....

Idag blir det bilen. De sköna kläderna. Det snyggt osnygga. Musiken. Solbrillorna. Att få njuta av det vackra landskapet. Drömma.

Hoppas våren kommer snart....

Och jag har insett vad motsägelsefull jag varit. Jag älskar kramar, närhet & beröring. Men samtidigt så har jag blivit spänd som en pinne när någon tagit i mig. Och jag tror mina kollegor märkt att jag börjat slappna av på allvar, för helt plötsligt börjar jag få spontana kramar & beröringar lite här & där ifrån. Och idag fick jag till & med "snyggdoktorn" att skratta! ;)

Jag gillar mig, när mitt jag börjar vågar existera :)

Har kommit till fram till lite andra beslut. Jag ska nog sterilisera mig. Jag har tre underbara barn & ett bonus-barn. Jag vill (orkar) inte mer & jag nojjar över att bli gravid. Så, nu tänker jag beställa tid för läkarsamtal. Dessutom får jag snosa bebis på jobbet ;)

Nu ska jag roa mig med tvättid. 

Ha det så mys allihopa! :D

Nattens drömmar som tog med sig denna bitterljuva känsla ända in i det vakna medvetandet. Känslan av att vilja slå dig, skrika på dig & kyssa dig ömt. Jag hatar att du påverkar mig.

Vidare till jobbet. CSK, mitt andra hem, min "extra-familj". Det är så himla läskigt att blotta sig så förbannat & göra sig så otroligt sårbar som jag gör nu... För mina vänner, kollegor, familj.... Och idag hände det en såndär grej, en aha-upplevelse. 

När man pratar om mitt inlärda beteende... De där beteendena som är destruktiva & som jag måste bryta ifrån... Jag lyckades idag! *Yey!*

Jag är/var låg efter mensen, efter alla drömmar, efter alla smärtor & dåligheter. Så jag var känslosam & hade hört om lite hemska saker på jobbet, plus att jag nästan började gråta då jag kände så med en mamma som hade en skitjobbig situation när jag var med. Kort sagt, ur balans. Magnus skrev väl något som fick mig att reagera. Tidigare hade jag nog reagerat med att sluta mig. Stöta ifrån. Vara kort & skapat slitningar mellan oss. Nu sa jag istället direkt att jag tolkat det hela på ett visst sätt, hur det fick mig att känna & förklarade varför jag reagerade & kände som jag gjorde. Istället för att skapa slitningar, kunde vi hålla en sund dialog & allt kändes så jävla skönt! Och samtidigt kom oundvikligen tanken; är det såhär man gör? Om jag kommit på detta tidigare, hur hade då saker sett ut?

Bättre sent än aldrig antar jag? Och än finns det hopp....

Jag är ganska observant & medveten om mina cykler nu. De är inte så extrema, men de räcker. 

Pratade med chefen idag igen. Från & med nästa schemaperiod går jag upp till 90%. Ska tydligen få göra många timmar på avd11 hos ett svårt sjukt barn. Jag ser det som en utmaning & erfarenhet, då man lär sig väldigt mycket medicinskt & tekniskt! Vilket jag kommer ha mycket nytta av sen, speciellt om jag läser vidare till specialist barnsköterska! :)

Nu måste jag sova. 4 ringer klockan igen :)

Btw, är nu anmäld till VårRuset med avd12. Mitt förslag till lagnamnet: Barnbidraget ;) Bäst att fortsätta träningen! :D

Jag har drömt om dig, dig & åter dig.

Så himla verkligt & jag kunde känna alldeles exakt känslan av din kropp mot min.... Det var så himla härligt...!

...Men drömmen slutade ganska märkligt... Vi bodde tillsammans i något som jag på någotvis fick det till var pappas gamla hus... Men när jag kom hem & skulle äntligen få krypa ner hos dig, så hade det brunnit. Och du låg helt bekymmerslöst på vår sotiga säng, medan allt runt omkring var mer eller mindre aska... Inte ens täcke hade vi. Jag lade mig bredvid dig & höll om dig. Älskade dig så att hjärtat nästan brast & kände en son otrolig sorg att allt blivit som det blivit....

Efter det så vaknade jag. Vardagen är tillbaka & jag ska slänga mig in i stressen strax. Ska njuta av mörkret & tystnaden en liten stund till, bara....

Längtar tills vi ses igen...!

Saga har varit på bio med sin moster Yvonne & hon är supernöjd med kvällen! Tack, syster yster! <3 Jag, Kevin & Ellie har legat på soffan & tittar på Shrek (den sista filmen) & Croddarna. Lagom slö dag ;) Men jag lyckades återfå kraften att städa, diska & vika lite tvätt iaf. Det värsta av det. 

I morgon vankas jobb på älskade avdelning 12! Lyllos mig som har ett jobb som man längtar till! Men visst saknar jag stunderna på KF också... Allt har sin charm.

Nej, nu ska jag tvätta håret & sen blir det allt sängen... Klockan 4 ringer larmet! :)

Nu ska jag försöka ta tag i alla måsten. Men det får göras saaaaaakta för jag är livrädd att jag ska få tillbaka de där akuta smärtorna. Tur i oturen att jag var ledig.

Var på röntgen av mina njurar igår & vi kunde konstatera att jag numer har två st stenar som sitter så fint där de sitter. Doktorn ska mäta dem & se om de växer, annars får de nog sitta kvar ett år till. Efteråt var jag på lönesamtal & Chefen hade massa gott att säga, vilket var härligt! Bland annat att jag var så tacksam att ha att göra med, då jag aldrig gnäller över något & jag är aldrig omöjlig att sätta på andra arbeten såsom ex. neurologen eller ner till neonatalavdelningen. Jag skulle förmodligen få hoppa in massa extratimmar, då vi kommer få öka personalstyrkan framöver. Dessutom tyckte hon att jag skulle fortsätta läsa till specialistbarnsköterska & ännu hellre; vidare till barnsjuksköterska. Den förstnämnda ser mest troligt ut just nu. Jag tänker nog att om jag ska läsa en flerårig utbildning så läser jag väl vidare till barnpsykolog (psykolog) eller barnmorska.

Nu ska jag hämta barnen. Bäst att skynda sig! :)

The vase slams into the wall behind him.

"You can’t just say that I’m the love of your life, then leave me to die...!"

He looked at her while he stood amongst the white roses and shattered glass.

"...because I do... Every day... I die a little bit every day.... without you... And you can’t be mad at me and my desperate attemts to stay alive, ’cause i DO like to live...!"

The tears were streaming down her face.

"I try really hard to be happy this way. I try to breathe without you in every breath. I try to sleep... But even in my dreams, you haunt me...!"

He raised his head a bit and took a step closer. The air was static and heavy like it always were when he was around.

"I wish I could hate you... Be mad at you, or at least forget you... But everytime I hear from you... Everytime I see you... The world stops moving... And it feels like nothing words can describe...!"

She picked up one of the pieces of glass that have sled across the floor and  held it between her fingers, watching it closely. 

"...You can’t even imagine the pain I feel... Not beeing close to you... Not able to touch your skin... Kiss your lips... Hear your laugh... Not being able to be good enough for you..."

She looked him straight in the eyes.

"I can’t take this anymore..." She whispered....

She did’nt feel a thing when the glass tore her skin open. Only the warmth of the blood. Everything was fading away, and the last thing she ever saw, was his beautiful eyes......

Warmth. Sunlight. The smell of summer.

She could feel his fingers playing with her hair. She smiled.

I’ve always been in love with you. I guess you always knowed....