Ja, fast nej

Eftersom jag tydligen har tourettes (vilket inte bara innebär att man spontant häver ur sig fula ord, utan kännetecknas även av ofrivilliga rörelser), så kastade jag iväg min arm & träffade med handen kanten på bildörren. Detta gjorde att jag efter en dag med smärtor, fick lämna jobbet & gå ner till kollegorna på akuten. Ett stycke röntgen senare & det visar sig att jag har en spricka i ett av mellanhandsbenen. Till min lättnad så är det inte så mycket mer att göra än att äta smärtstillande, då det tydligen kommer göra ont läääääänge som ortopedläkaren sa. Gips hade inneburit att jag inte fått jobba (då det inte blir hygieniskt i den miljön jag jobbar i), & jag har inte tid att sitta hemma för ett jävla gips skull.

Förövrigt så händer det lite i livet. Inga detaljer som jag vill gå in närmre på. 
Känner mig bortskämd & är så glad över de jag har i mitt liv nu.
Samtidigt är det detaljer som gör att hela mitt inre nu skriker NEEEEEJ!!!!!
Och jag försöker göra annorlunda nu. Och nu verkar det ändå som att både själ & hjärna är inne på samma spår:
Ja, fast nej....





Jag får väl försöka

att göra mina "fans" till viljes & vara mer frekvent med mina inlägg.

Tiden bara rusar på; jobb, barn, vardag, sova, vakna, äta. Det rasar fram i ultrarapid. Jag kom med andan i halsen till jobbet i morse, blinkade & klockan närmade sig 15 & det var nära hemgång.
Känslan av att nu är det äntligen fredag & jag har som omväxling en hel helg ledigt. Handla, laga mat & äta middag med mina ljuvliga ungar. Fredagsmys i soffan med onyttigheter. Jag skulle bara vila på sängen en stund då huvudvärken lurar någonstans bak i den spända nacken. Ellie kom & läste bok för mig. Blundade en kort stund för att känna spänningarna i nacken stråla ut i kroppen. Öppnar ögonen & timmarna hade tydligen passerat & lämnat lägenheten i ett höstligt mörker, där både jag & Ellie däckat i min säng.
Så innerligt trött....
Men känslan i det stora hela är att jag trivs så bra nu! Jag vill inte sluta på 12:an, även om inspirerande idéer hägrar. Jag trivs med mina kollegor, som ger ett så himla bra utbyte! Visst, att jobba 100% tar mycket på mycket annat, speciellt när man är själv, men att ha ett arbete där man ser fram emot varenda arbetspass är få förunnat!

Nu ska jag dra mitt duntäcke, som jag utvecklat en hatkärlek för - då det är alldeles för stort & otympligt -, över mig & somna om. Hoppas min nacke & min trasiga mage är mirakulöst bättre i morgon!

Kör väl en uppdatering i morgon med ;)



RSS 2.0