Efter lite
psykbryt & en otroligt tålmodig Thomas som tröstat, så sitter jag nu o lapar sol i hopp om att vinterbleka ben ska fånga lite färg... Samla lite energi innan man tar tag i allt.
Av någon anledning så hoppar ordet iögonfallande upp lite här & var & utan den minsta anledning kan man tycka... Vet inte varför autocorrect ändrar vartenda felstavat ord till det, speciellt då jag aldrig använder det själv...?
Någon kallade mig för iögonfallande någon gång.... 
Hej, berg-&-dal-bana
Sitter med min kopp kaffe på balkongen & njuter av sol i värme. Jag lyssnar på fåglarna, & just den sången de spelar nu påverkar mig långt där inne... Fiskmåsarnas trallande skänker mig också glädje...!
Gårdagen var uppsluppen & lättsam.
Sov med balkongdörren öppen, vaknade till sol & fågelsång.
Tog en sväng med Thomas & hans ungar in till stan & fikade med Hannah i Bella.
Passade på att leka en stund i Mariebergsskogen, innan det var dags att ha kalas för Jesper på nöjes.
När det hela var över, tog barnens farmor ungar & hund så att jag & Thomas kunde få lite egentid. Tydligen är det lite av värde att inte bara vara föräldrar.... Så vi åkte in till stan, käkade helt ok mat på Spicy Hot & sedan gick vi på bio. Det blev Captain America, som jag verkligen gillade! :)
Efteråt gjorde vi beteendestudier på människor med ökad alkoholmängd i blodet innan det var dags att ta bussen hem. Tyckte dock att det var läge att utforska områdena, så vi hoppade av helt åt helvete fel, men det blev istället en promenad under en stjärnklar himmel & prat om allt & ingenting...
Sovit med balkongdörren öppen i natt. Vaknat till sol & fågelsång. Har en jobbig jävla ångest som plågar mig idag.... Som ett brev på posten kommer även de maniska tendenserna, så efter jag skrivit detta kommer jag förmodligen att rusa tillbaka in i lägenheten med städhinken i högsta hugg i ett desperat försök att dämpa de jobbiga känslorna...! Jag borde ta en lång promenad istället. Bara gå ner till stan, ta en kaffe & titta på folk. Bara för att jag kan.... Men det gör lite för ont inuti. Det sliter, drar & river & lämnar små bloddroppar i själen.... Jag vill skratta, gråta & slå på mig själv. Jävla idiot. Du är så jävla dum i huvudet så att hälften vore nog....!
Men jag orkar inte... Så jag skrubbar bort tills fläckarna inte syns, sen så skrubbar jag lite till....
Ja,
jag hade iaf jävligt roligt :)
Världen är lite extra vacker en dag som denna...! :)
En såndär fullspäckad dag.
Har varit ute & sprungit lite med Musse. En kortare sträcka än vanligt, men bättre än inget... Jag svor över snön som smyger sig ner. Vill ha vår & värme på riktigt nu!
Så, barnen är lämnade. Saga känns inte riktigt kry, plus att hon fått utslag över hela kroppen som med största sannolikhet är ett resultat av mitt vågade infall att byta tvättmedel.
Jag ska göra mig en kopp te & försöka styra upp en massa saker innan jag ska ut till Skoghall & passa ett stycke Melissa medan Hannah jobbar. Sedan ska jag hämta mina barn & hinna sova lite innan nattens arbete. Barnen ska då få sova hos Hannah.
Hoppas natten går utan allt för tunga ögon. Köra barnen till skolan innan jag äntligen får sova en stund till...
Fullt ös :)
Bäst att ta tag i detta nu då. :P
Manodepressiv - men inte tillräckligt
Manodepressiv sjukdom, typ 2 med (ultra) rapid cycling.
Lite mediciner & psykoterapi så blir det nog väl... Men en stor hjälp är att kunna erkänna sig själv & se sitt mönster. Komma på hur man kan häva beteendet.
Gnuggar bort det onda. Städa, städa, putsa, putsa.... Sortera, greja & fixa. Marcus kunde stå & titta på mig & inte alls förstå syftet med hur jag städade. Det såg nog knäppt ut. Inte "plocka, damma, dammsuga, torka golven". Så gör "normala" fick jag höra. Jag tar & gör allt på samma gång, skjuver allt vidare...
Jag försöker bryta mönstret. Göra som "normala" åtminstone i ett rum i taget. Ett steg i rätt riktning.
Jag kände igår hur det kröp i mig. Hur det var på väg igen. Jag blev irritabel & rastlös. Slängde spydiga kommentarer & skapade den där distansen... Det är då jag hade behövt bli sedd... Som de där som kan se på någon när ett anfall är i antågande.... Jag inbillar mig att ni ska se det i mitt rörelsemönster, höra det i min röst när jag pratar... Jag vet inte om det funkar som på samma sätt som när jag "dippar". Det börjar på samma sätt; blir ledsen, irritabel & elak. Skapar en distans. Thomas vågade bryta sig igenom den där distansen & drog mig intill sig & höll om mig... Jag fick sitta där, uppkrupen & liten, o tillslut så släppte det faktiskt... Mina vänner har sett mönstret att jag slutar svara på telefon & isolerar mig. Blir introvert.
Jag vaknade vid 4 i morse. Kände sorgen...
Tycker det är rätt skönt att komma upp. Få sätta på morgonkaffet, sitta vid köksbordet & se gryningen bland trädtopparna borta vid vattentornet.
Något igår utlöste en lavin av tankar & känslor.
En oskyldig kommentar från någon utifrån som gav mig panikångest.
Detta är en del av orsaken till varför jag inte riktigt orkat hålla mig kvar... Min högsta önskan var att få göra som pappa & ha en riktigt kärnfamilj. Well, det gick ju bra....
Men i maniska perioder (de svårare), blir man omdömeslös & gör saker som man inte annars skulle göra. Detta kan ödelägga liv. De svåra maniska perioderna händer som väl är förhållandevis sällan, men tillräckligt ofta för att jag skulle kunna förstöra mitt liv gång på gång... Jag kanske behöver mina väggar, min distans för att kunna klara av att leva? Jag önskar att Marcus hade sett till att jag tog min medicin & att han "tvingat mig" att gå till läkaren.... Men förmodligen så visste han att jag bara skulle blivit förbannad & "straffat" honom på något godtyckligt vis, men med fakta i hand så kanske det hade varit bra... Gör om, gör rätt heter det va? Jag kanske ska inse att det är medicinerna som "gör det bra" & jag kanske inte ska tänka "men jag mår bra nu, inte behöver jag väl ta dem?".
När man har "bra" maniska perioder är det så skönt! Massor av energi & kreativitet! Man är glad, utåtriktad & får så mycket gjort! Plus att man är världens bästa allt!
Men när man är låg... Allt känns så hopplöst...
När jag tog medicinerna upplevde jag det som att jag blev avtrubbad & alldeles för jämn i humöret. Jag var varken glad eller ledsen. Men det kanske var kicken som jag fick när jag hade de "bra" maniska perioderna, som gjorde att jag inte ville bli av med dem. De "bra" maniska perioderna är beroendeframkallande, & likt en missbrukare vill jag inte gärna missa en chans "to get high". Men när jag står här & tittar på spillrorna runtomkring, så kanske jag nu äntligen förstår att ett sunt, jämnt humör är bättre än att bli hög ibland....
Det är så mycket känslor! Men jag måste verkligen inte stressa...
Så jag tog Musse efter jag hade lämnat barnen. Försökte springa av mig den jobbiga känslan som kröp i kroppen. Det kändes skönt med smärtan som löpningen gav, den distraherade lite. Känslan av lungor som vill sprängas i bröstet & svidande benmuskler. Att pressa sig själv. Jag förstår nu varför vissa valde träningen för att kunna läka... Jag har aldrig varit mycket för löpning, men nu förstår jag...
Men när jag kom hem, kom det en massa känslor & mötte mig i dörren. Mitt hem. Detta är mitt hem nu, & jag har verkligen ingen lust att dra upp varken mig eller barnen igen, på länge. Jag vill testa att slå lite rot. Ge mig tiden att läka & komma tillrätta med mig själv. Inte göra om mina misstag.
Jag har sprungit runt & städat & skurat i små hörn så att händerna är alldeles uttorkade av allt rengöringsmedel. Ingen annan skulle se vad jag gjort...
Jag har formulerat ett meddelande & försökt förklara mina tankar & känslor, istället för att som vanligt vända på klacken & gå.
Det är så mycket som måste läras. Framförallt ska jag inte gå emot min magkänsla. Sen måste jag lära mig att mötas halva vägen.
För att fortsätta att bryta mot invanda beteenden så pratade jag med Hannah. Spydde ur mig & kände denna ilska som bubblande upp inom mig!
Jag är så jävla "ja, tack & amen" många gånger också. Vill så förbannat gärna vara alla till lags. Vill vara så omtyckt. Varför? Som sagt, jag måste lyssna på den lilla rösten. Jag måste ha tilltro till att hon leder mig rätt & lyssna till henne istället för att göra det jag tror att andra förväntar sig.
Jag kan även slå fast att jag är skitdålig på att be om hjälp.
Att klampa in i mitt liv & ta plats, funkar inte alls... Jag bjuder in de jag vill ha där. Från den dagen jag flyttade hemifrån, började jag ringa på hemma hos pappa & det skulle aldrig frestat mig att gå & rota i hans skåp, såvida vi inte kommit överens om något. Vad får dig då att tro att du skulle kunna klampa in i mitt liv & bestämma saker utan att samråda med mig? Där slår jag bakut & stänger dörren hårt.
Klockan rusar. Jag har så mycket jag behöver få ur mig. Åker snart o hämtar barn, för att sedan ta mig vidare till Öa för att fortsätta spy galla med mina änglar... Är fortfarande snopen över hur det utvecklats där.
Och DU.
Du har ingen jävla rätt att döma mig & mina beslut.
Och DU.
Jag önskar så att jag bara fick sitta där igen, sådär bekymmerslöst & bara prata om allt & ingenting.... Jag önskar jag kunde få säga allt det där som inte blev sagt... Jag hatar att vi inte kan prata längre. Jag hatar att inte kunna röra vid dig. Att inte kunna... Någonting alls... Denna jävla envägskommunikation....
Jag saknar dig mer än du förstår....
Nu vänder jag mig till er
Jag står här & känner mig lite fåfäng.
Jag har färgat mitt hår sen jag var typ 12-13 år. Efter en natt med 20 minuters sömn & en kväll svullnandes godis, så var det en sorglig syn som hålögt stirrade tillbaka på mig i badrumsspegeln. "Tur att jag inte har en helkroppsspegel", tänkte jag & grimaserade åt varelsen i spegeln som grimaserade tillbaka.
Jag tror jag kunde konstatera en utväxt i håret. Försökte med en avfärgning för en tid sen, men eftersom jag missbrukat hårfärg, så är hårcellerna så fyllda att det går inte avfärga halva längden av håret. Vilket iofs resulterar i en omvänd version av den senaste hårtrenden.
Så jag frågar mig om jag ska stå ut med en vansinnigt ful utväxt i ett par år, tills jag kan avfärga det sista & klippa bort resten & ändå få behålla lite längd.
Eller, ska jag fortsätta färga det i den (inte riktigt, men nästan) svarta som jag gjort de senaste åren (fast bara utväxten så det går att avfärga sen).
Eller, jag har äntligen (tror jag) hittat en tam version av den svart-röda färg jag hade för några år sedan & är bra jävla sugen på att köra den i huvudet igen, men har blivit lite feg.
Så, vad tror ni? :P
...
Förkyld
Tung i huvudet, ont i kroppen.
Inga värre utsvävningar idag.
Ligger på soffan. Solen värmer min rygg. Läser min bok :)
50 nyanser av mig
Kanske därför.
Inte BDSM delen i sexuell bemärkelse.
Men biten om att straffa sig själv. Om att den fysiska smärtan är betydligt mer lätthanterlig än den psykiska.
Om att distrahera sig själv med smärta för att dölja annan smärta.
50 olika djup. 50 nyanser... Som att sitta i botten av en brunn.
Det är ganska tryggt nere i mörkret. Det är otroligt befriande i ljuset.
Sårar jag andra, så att de "har rätt till att såra mig", så jag kan få något annat att tänka på?
Men när började det? Vad hände? Vad är den röda tråden? Något säger mig ändå att allt varit en ursäkt... Det är något annat. Något som ligger väl dolt under golvet i brunnen.
...Men jag ville aldrig göra någon illa... Bara mig själv... Vad gjorde jag som gör att mitt undermedvetna tycker att jag borde straffas så in i helvete? Varför kan jag inte låta mig vara lycklig? Varför tycker jag inte att jag är värdig?
Solen kommer. Och allteftersom det solbrända kommer, så smyger sig ärren fram. Ärr från när jag i min ungdom skar & brände mig själv för att distrahera smärtan jag bar inombords. Tyvärr har den köttsliga smärtan en förmåga att klinga av... Det gör aldrig den psykiska.
Pappa sa att mamma hade "svaga nerver". Är jag som henne? Hon bad aldrig om hjälp, mig veterligen. Tror inte att man jobbade så. Jag gjorde så mycket klassiska rop på hjälp, redan på lågstadiet. Ingen lyssnade. Eller ville ingen se? Vi är svenskar. Ingen lägger sig i.
Senare. Jag drack. Jag kom full till lektioner. Inte ens då reagerade någon. Vill man ha något måste man be om det. Men vi ber inte om saker. Då är vi giriga med ett ha-begär.
Jag hamnade i destruktiva relationer med olika personlighetsstörningar. Psykopater har en förmåga att bekräfta en & sätta en på en piedestal. Man tror någonstans att man är värdefull. Men det kostar att vara värdefull. Var det värt isoleringen, våldtäkterna, misshandeln, den känslomässiga tortyr & de elaka röster som envist stannar kvar. Jag är så jävla inpräntad att jag inte är vatten värd. "Du ska vara glad att någon ens vill ha dig...". Hotet om att bli lämnad av någon som uppenbarligen är den enda i hela världen som vill ha med mig att göra. Då var det, det värsta tänkbara. Nu lämnar jag hellre än att bli lämnad. Inte känna. Inte vara nära. Fasta gränser. Går du över dem, backar jag.
Jag trodde på allt som sades.
Jag blev paranoid. Om jag lyckades ta mig bort fanns hotet på andra sidan av det anonyma telefonnumret. Lurade i mörkret längst våta asfaltsgator. Till & med hemma, där jag trodde att jag var trygg... Varken natten eller låsta dörrar kunde skydda mig.
Jag kanske älskar böckerna för att jag kan relatera till saker som skrivs mellan raderna. Ni som säger att det bara är tantsnusk & att det handlar om kvinnoförtryck, ni har verkligen inte läst dem. - på riktigt. Jag är som en fusion av både Ana & Christian. Min yta är Ana, Christian är mitt mörka inre... Mitt inre barn...
Och denna bok om tantsnusk har gett mig såna aha-upplevelser & lärt mig så otroligt mycket. Jag är så otroligt tacksam, då de lärt mig så mycket om mig själv. Jag vågar lite mer. Jag bryter loss från beteenden som varit så hårt inpräntade... Med stor kraftansträngning & det är inte helt lätt, men jag gör det ändå. Jag hoppas jag finner orken att fortsätta att göra annorlunda.
Solen skiner ute. Ändå vill jag bara krypa ner under täcket & fortsätta gråta en stund till. Det brast idag. Jag märkte det redan igår att det var något på gång, då jag kände en ilska bubbla upp inom mig som jag inte har en blekaste aning om vart den kom ifrån. Jag var arg, ledsen & besviken utan någon anledning vad jag vet. Och den smög sig på, så jag har inget konkret att sätta fingret på heller. Och idag brast det. Utan förvarning & jag grät som ett litet barn i duschen & dunkade pannan mot det kalla kaklet.
Nu sitter jag uttömd på Ellies säng. Jag orkar inte. Instinktivt vill jag åka till Maria. Dricka (pulver!!)kaffe på balkongen, blicka ut över pildammsparken & känna morgonsolen värma kinderna.
Jag orkar inte.
Hoppas det känns bättre på måndag. Hur i helvete ska jag få det här att fungera?!?
Mina igensnorade bihålor hotar att implodera min hjärna med sitt vakuum.
Kanske är jag förkyld. Överkänslig.
Jag blottade mig nu. Nu vet du. Ett fragment av mig. Ett av mina femtio nyanser.
My sunlight
04.40
Jag tror min kropp & hjärna missförstod mig igår när jag sa att jag inte skulle gå upp innan 05:00. Men men... Kaffet intaget, dragit mig en stund i sängen. Det är ju också lyxigt! Och nu tänkte jag svepa det sista av kaffet innan jag drar igång & tränar lite.
Återkommer om dagens händelser :P
Insiktsfullt
Detta måste handla om någon jag känner
"Förstår du, Ana, karlar tror att att allt som en kvinna säger är ett problem som måste lösas. Det handlar aldrig om idéer som man kanske får lust att lufta en stund, utan alltid om något som måste göras. Karlar måste alltid uträtta något."
Tur att jag känner någon som bara kan hålla om mig när det behövs...
Det är något
speciellt, vårigt när man kan ställa upp balkongdörren & solljuset flödar.
Blev helt utmattad nu! Tar på krafterna att vara lycko-rusig :)
Har bokat tid i morgon för fotografering. Det ska tydligen vara nödvändigt när man ska ha e-tjänstekort. Ska passa på att hämta mitt parkeringsbevis också.
Klockan springer. Snart ska det hämtas barn & handlas lite... Men först kommer frua så jag får passa Ronja en stund.
Känns som att lägga sig på soffan & läsa lockar mer än att göra något konstruktivt.
Anders;
"Forskning visar att de som somnar med en bok i handen, ofta vaknar på fel sida." 
Då var jag fast!
Nu tillhör jag de anställda på CSK & jag är överlycklig!
Papper påskrivna, fått nycklar, beställt parkeringsbevis som ska hämtas i morgon eftermiddag, inloggning på Cosmic & ja, en hel lunta med papper! Det ska bli så jävla roligt, så skönt att få jobba med något man verkligen brinner för! På måndag drar det igång. Kan knappt andas! :) Är skitnervös & taggad på en & samma gång!
04.50
Vaknade innan larmet. Jag ser gryningen som smyger sig fram borta vid vattentornet & det får mig faktiskt att le. 05.15 & ljuset är på väg. Våren, sommaren, möjligheterna.....
Luften gick ur mig igår kväll. Försökte somna hyfsat tidigt, men oron vägrade släppa sitt grepp. Efter midnatt lyckades jag somna efter att fått prata med Thomas en stund & föll sedan ner i min sedvanliga sömn av mardrömmar & viktiga budskap.
Frestelsen att plocka upp boken var stor, men då hade jag inte fått sova alls.
Idag ska barnen till skolan & jag ska ta mig till CSK & boka in mig på nya tider att få börja mitt jobb. Inget mer VAB nu, snälla...!
Förövrigt är det träning, städning & studierepetitioner som gäller.
Jag tog en runda med Musse igår & insåg till min stora förtjusning att det finns bra med variation (asfalt/terräng) vad det gällde löpningen & att jag faktiskt numer bor på KRP innebär backar i massor! :)
Nej. Dags att styra upp detta.
Har styrt upp
Kevins rum. Vilken skillnad det gör med lite gardiner! :)
Nu ska det bara sättas upp lite tavlor & hyllor så bli det så bra så...! :) en matta kanske också ;P
En version
Jag både älskar & inte riktigt gillar den här versionen. :) delar av den är jättebra! Andra... Not so much :)
http://youtu.be/BA2qNFZd7vM
Böcker
Två timmar
bara rusade förbi. Fasen, vilken fängslande bok.
Nu blir det yoga. Barnen sover än. Jag försöker hålla mig lugn. Ingen stress.
Vaknade med en låt på hjärnan
Shakespeare’s Sister - Stay with me.
Även om musikvideon är dålig, så är den underliggande meningen med den smärtsamt vacker...
Vaknade med en klump i magen. Känner mig sorgsen. Mardrömmar har jagat mig genom natten.... Fragment av "50 shades of grey" har blandat sig i. Alla är så uppe i taket; oooooh! Vilket tantsnusk! Porrigt!
Och ja. Boken är målande & beskriver i detalj när de utför diverse akter. Men ur en psykologiskt perspektiv är boken jätteintressant! Och bakom BDSM akterna ser jag något annat. Läser man mellan raderna så handlar det inte om röda piskrapp över en liten stjärt. Fasen vad blinda ni är om ni bara tänker så... Det finns ett djup i denna boken & jag ser fram emot att läsa dem alla....!
Men det var "mellan raderna" som hemsökte mig i drömmarna.
04.50 slog jag upp mina ögon innan larmet hann ljuda. "Stay with me" tonade bort i mitt undermedvetna... Jag försöker mentalt stampa bort resterna av känslan av att jag känner en sån enorm sorg... -Att älska någon så mycket att hjärtat slits i tusen små bitar...- likt en gräsbrand som man desperat försöker släcka.
Det var enormt frestande att ställa om larmet & somna om. Men det är idag som det är måndag. Och alla men tvångstankar (även utan), vet ju att det är bara på måndagar som en förändring kan ske. Så nu ska jag gå upp, slå på kaffe. Läsa min älskade bok medan jag dricker det. Sedan vankas det Yoga & hoppas barnen vaknar till, så jag kan gå ut på en rask promenad med Musse. Jag ÄR faktiskt jätteförkyld & jag har känt av foten igen, så ursäkten lyder; spring inte & förvärra förkylningen eller halka i rullgruset på cykelvägen så du skadar dig igen. Har en del småplock att fixa med, men framförallt kanske vi ska se till att ordna en liten överraskning åt Jesper & Lukas. Om det nu går som jag vill :) Det är ju studiedag idag, så det ska hinnas med att göras något roligt också :)
Uppdaterar säkert under dagen!
Skit också.
Saknar ju dig. Det vet du. Alltid.
Jag hatar dig för att jag låter dig påverka mig.
Jag älskar dig för att du är du.
Summa summarum
Ja, jag har varit mensig & förkyld, blivit utelåst från tvättstugan & mått skit. Men ändå måste jag säga att känslan när man sitter här nu, söndag kväll & reflekterar är att det ändå känns riktigt bra!
Det är helt vansinnigt att vara familjen annorlunda med 5 barn! Och Saga som var så bekymrad över att Thomas bara hade pojkar, har nu funnit en riktig vän i Jesper & de är oskiljaktiga! :)
Men nu känner jag att något hänt. Kanske är det solen? Våren? Jag kan känna att vi har ett hem här. Det är lite att fixa med, men allt kommer att falla på plats... Och nu är Saga strax frisk, då kan jag hoppa på drömjobbet! :) och vi MÅSTE skaffa en större bil. Hur bra Volvon än är. Detta är inte hållbart. Speciellt inte med rastlösa mig.
Idag har vi njutit av våren. Synd bara att det blåser så.
Och jag är så glad att jag har Thomas i mitt liv igen. Vi har känt varann länge. Det känns tryggt ändå.... Och han förstår. Och han är så lyhörd! Men samtidigt konstlar han inte till det... Det är så basic. Så jävla enkelt & okomplicerat. Och helt suveränt!
Nu ska jag mysa med mina ungar. Halva familjen är utflugen, Jesper & Lukas till sin mamma, Ellie till sin pappa & Thomas till Norge.
Lugnet lägger sig. Detta är nog så perfekt som det kan bli, för störda mig. Det bästa av två världar.
I morgon har barnen studiedag. Ska se om vi kan hitta på något roligt! :)
Nej. Soffmys & fortsätta läsa 50 shades of grey. :)
Demons
Do not save me
Då var balkongen
officiellt invigd - av mig!
Kom i säng en liten stund innan larmet rang. Idag ska Göran begravas, så jag har jagat upp alla barnen & de utfodras i detta nu. På morgonpromenaden med Musse kände jag ett starkt sug att få springa! Solen lyser - ÄNTLIGEN! Fast det är kallt & blåser så njuter jag av ljuset & fågelkvittret. Gud vad staden är högljudd! Förstår varför man får stressymtom bara genom att bo här.
Ellie spydde inget mer. Efter att ha pratat med en lika vaken Saga så kan det nog vara såna Kina-puffs-godisar som hon ätit för mycket av & som svällt.
Nu ska jag dricka mitt kaffe i ro på balkongen. Dags att ta tag i dagen.
Som ni nu alla vet;
Har jag haft en period som nu de senaste två veckorna har inneburit att jag varit vaken med Kevin som haft sömnlösa nätter pga kliande vattkoppor, sen när man äntligen tror att man ska få sova efter det, så har Ellie hostat så vi haft sittande sömn, vilket inneburit ingen sömn. Men skulle man ändå lyckats somna, ja då har mardrömmarna härjat fritt. Men där slutar det inte! Lägg till mens-period de luxe, två flickor med vattkoppor, varav iaf Saga har varit täckt med kliande blåsor från topp till tå. Tänkte att denna natten blir nog ändå ganska lugn.... Men gissa vad som händer nu, jämt innan 4 en lördagsmorgon? Jo, Ellie spyr. Håller tummarna för att det var fredagsmyset & inte magsjuka. Så nu halvsitter jag är i soffan & nojjar för minsta rörelse Ellie gör; hoppas hon inte spyr igen!!
Fy fan för sömnbrist! För fan för mens!
OCH
att man dessutom har världens goaste vänner som bekymrat ringer & hör hur det är med en, är guld det med! ❤
Inte nog
med att jag får blommor bara för att det kanske kunde göra mig glad en dag som denna, utan det var dessutom vita rosor som jag älskar.
Att vissa kommer ihåg dessa obetydliga detaljer gör så mycket...! ❤
Bajsdag.
Blöder så jag är alldeles yr & matt. Intresseklubben noterar.
Har dessutom känt mig sådär... Olustig...
Och nu kom det som ett slag i ansiktet. Mår illa & vill bara gråta. Låsa dörren, be alla dra åt helvete & krypa ner under filten & inte komma fram förrän sommaren definitivt är här.
Det manodepressiva kryper i hela kroppen. Väger mellan att krypa under filten & självdö eller skrubba bort allt smuts så att smärtan från blödande fingrar kanske dövar det som hånskrattar inombords.
Nu ska jag laga Ellies groda.
Våffel-mys
Med alla mina goa ungar! ❤
Mens & njursten
Jason, Freddy Krueger & Manson - kallar ni det ni håller på med för massaker?! Då ska ni se när jag har min mens! Det får grabbar som er att blekna...! :P
Så. Tillbaka till piller. Jag orkar inte. Mindre blödningar, mindre smärtor, mindre "jag-vågar-inte-gå-utanför-dörren-på-en-vecka".
Nu blir det våfflor. Soffan. Avlida. Hoppas natten flyter på & jag kan få sova... En endaste natt....
Förresten så insåg Ellie vikten av att märka upp sina kläder som de tjatar om på förskolan. Så det gjorde hon.Prickig korv-familj
Så. Prickar är inne i år!
Ellie ritade vår familj med vattkoppor! :) Hon är en duktig konstnär!
Vissa
sympatiserar med de sjuka :)
VAB-dag
Flickorna har fått sina första koppor. Jag passar på att leka elektriker & har slängt upp belysning i hallen. Nu är inte jag typen som accepterar tre meter sladd intryckt i "koppen", så givetvis har jag skarvat sladd & haft mig ;) Kan lite om mycket :) Eller så hade jag faktiskt lite nytta av elkursen jag gick. Eller, så är det så jävla enkelt att man helt enkelt bara fixar det själv om man besitter någon form av sunt förnuft.
Nu blir det fortsatt fix! :)
Lite att stoppa i magen
såhär på kvällskvisten;
Fruktsallad med druvor, melon, kiwi, mango & banan. Uppskattat av både stora & små! :)
Tacopaj!
Jag kan ibland, jag med :)
En natt
med hostig lilltjej & jag vaknade var & varannan minut för att se om hon var ok. Däremellan, framemot småtimmarna hann jag ändå med att drömma några mardrömmar. Bland annat om Aronius som jagade runt mig i en skog, bland sommarstugor. Jobbigt känsla att behöva gömma sig & försöka få med barnen & hålla dem gömda o tysta.
Idag har dagen präglats av en molande, domnande smärta i nacke & skuldror.
Hann även med en snabbträff med Therese. Nu ska här hämtas barn & vi ska fixa till tacopaj att stoppa i magen innan jag fortsätter med att styra upp garderoberna, så det kan börja bli någon ordning på torpet! Behöver någon form av förvaring till Sagas & ellies leksaker. Det är nog bara att sätta på den stora kannan kaffe & hugga tag i det hela. Nej. Nu fortsätter vi!
Quotes
Smidigt :)
Jävligt simpelt & gott för oss som faktiskt äter frukt & grönt;
(Hemmagjorda - helst) piroger med sallad som består av röd mangold, avokado, melon, mango, druvor & kiwi. Gott! Tack för inspirationen Johanna! :)
Hemmet fylls av liv & rörelse. Lilltjejjen är hemma & vi ska passa på att mysa en massa :)
Men så blev det söndag kväll
Och hemmet fylls av en tomhet.
Nu är det bara jag & barnen igen. Det är skönt att få sakna. Thomas åkte till Norge.
Även om veckan varit lite halvlugn pga sjukdom, så är det de där små sakerna som värmer. Som äppelpajs-bak & massor av familjespel, såsom alfapet.
Nu är det skolvecka igen. När frun & jag har lämnar barnen, ska vi sätta oss & plugga här hemma. Det behövs en högre växel nu.
Men men. Dags att ta natten.
Den skenande sängen
Jag hade lite svårt att komma ur soffan igår, efter att ha jobbat upp en skön värme & fluff. Men sen så var vi äntligen på väg. Johannas vackra villa uppenbarade sig emellan träden & det var så snyggt inrett!
Välkomstskål i rosé. Någon mördegsinbakad kasslertjosan med en sallad med bland annat avokado, kiwi, melon, druvor & givetvis några salladsblad. Vansinnesgott!!
Som vanligt vet jag inte hur det gick till, men klockan blev bortemot en 02, många skratt, många rövarhistorier & ett brant lutande golv.
Nu blir det kaffe i sängen & hoppas på att den slutar att skena.
Skrattar lite åt tanken på vår flytt. Tyckte att min gick undan. Men Thomas slog nog rekordet nu när han flyttade in i sin lägenhet.
Nej, nu trycker jag lite godis till frukost. Bäst att försöka bli som folk igen.
Gårkvällen var hur som helst supertrevlig!
Bokfullsklubben
Så, idag är det dags för bokfullsklubben igen.
Som omväxling hade Thomas gått upp före mig, fixat kaffe & frukost OCH vart ute med Musse. Jag har inte hämtat mig från chocken än, men jag uppskattar det så mycket. :)
Syster & Micke är på ingång. Det blir fika & Saga har bakat cupcakes.
Därefter får vi väl se till att styra upp någon form av lunch innan jag & Hannah smiter iväg på bokfullsklubben. God mat, fika & vin i härligt sällskap!
Jag önskar att jag fick reda på snart om mina flickor tänker insjukna, för jag vill gå till min nya arbetsplats NU! Och ännu bättre känns det ju när man faktiskt är önskad & efterfrågad där.
Nej. Dags att stirra på klockan :)
Det kommet alltid att vara Du, oavsett...
