tellhim

Och jag är mitt uppe i mitt eget, med mina mardrömmar, mitt humör & min jakt på botemedel för den kroniska, förlamande trötthet jag känt. Lite koffeintabletter & råda bot på taskigt blodvärde borde göra sitt....

Jag är så medveten om hur jag står & vacklar mellan sjukdom & hälsa. Vissa dagar är bättre än andra.

Men jag har allt annat än bråttom nu. Allt är rätt bra, precis så som det är. Speciellt om tröttheten försvinner på riktigt. Har tagit tag i träningen igen & bara det är ett positivt tecken! Och jag blir grymt taggad av att se resultaten! :)

Och livet rusar liksom bara på... Redan varit på tolvan i över ett år... Och jag känner att jag trivs bra där, som "bara" barnsköterska & känner inte att jag behöver rusa vidare med min utbildning.

Nej. Nu blev jag avlöst så att jag får kasta i mig lite käk. Sen kör vi några timmar till...! :)

Tack, lilla skrik-fågel, det stärkte verkligen min självkänsla & fick mig att må mycket bättre med mig själv...!

Och extra ont gör det när skit slängs från någon man tycker om...

Fan också...!!

Jag vet verkligen inte alls.... Just nu känns det som att jag bara står & väntar snällt på att få hjärtat utslitet & utsmetat, istället för att söka skydd & försvara mig för allt vad jag är värd.

Känner mig orolig... Jag vill inte vara med längre.... Usch. Hatar det här...! Köper nog lördagsgodis med barna & vägrar släppa in någon.

Det krävs bara en sån liten & betydelselös grej för att jag ska slå igen... Muren åker upp. Men jag behöver det... Eller nej... Nu ljög jag... Jag behöver att du försäkrar & lugnar mig. Att få höra att allt kommer att bli bra. Att du ska se på mig med blicken som får mig att känna att självklart är det så. 

Men istället så kryper jag in under täcket & gråter. Och du kommer aldrig att få veta. Jag kommer gråta för att min kropp gör så ont. Jag kommer gråta för att limfogarna i mitt hjärta & själ hotar att släppa. Jag kommer gråta för att det aldrig slutar... Jag kommer aldrig bli frisk, men jag önskar att jag någon gång kunde få ett jävla break....

Och jag måste samla modet att fråga henne istället för att anta... Att ta reda på om det finns någon anledning att fly över huvud taget? 

Och tankarna om flykt får mig att tänka på vad mycket andras förutfattade meningar handikappar mig. Att jag tillåter det. För som psykologen sa, att ha ett driv att vilja röra sig framåt, att vilja växa & utvecklas är inte att fly. Det handlar om att jag inte är tillfreds som det är. Att jag (omedvetet) inser min potential & inte nöjer mig med mindre.... Men ändå så håller dessa elaka röster kvar mig, för vad tror jag egentligen? Skulle jag verkligen kunna vara någon? Något mer än bara vanlig?

Och jag kommer låta mig gråta nu, tills det bara är ett tunt skal kvar... Sen ska jag sova & låta det läka lite... Sen hoppas jag på att decembermorgonen som kommer att bjuda på ett kaffe som smakar bättre. En känsla som driver. Ett hopp om att det blir bra nu.... Vänta bara..! Jag ska bara använda mig av det som jag lärt mig. Kompromissa & låta hjärnan leda känslan rätt. Jag vet vad jag vill. Nu ska det göras smart.

I skrivandets stund sitter jag ihopkrupen i duschen. Jag låter det heta vattnet bedöva smärtan. Snart ska jag gå ut till min son & jag ska njuta av resten av kvällen med honom. Jag tycker det är otroligt skönt att ha det såhär. Kravlöst. Tufft, men mitt eget...  Jag kan, men med hjälp av de finaste människorna som finns! Jag vore inget utan er...! <3

Jag är tacksam! <3