tellhim

Jo, förstår ni. När jag vaknade kl4 i morse hade jag fått ett mess på FB från en person som jag känner sen tidigare, men som jag inte hört utav på flera år. Ingen förlust. Denne person ställer en kort & rak fråga: Vill du ligga?

Detta gjorde ju min dag! Äntligen någon som vill ligga!! Eller?! Faktiskt blev jag arg.... Första impulsen var att be vederbörande att dra åt helvete. Men sen kom mitt lite förnuftigare jag in & vi beslutade att dissa tönten.

Under dagen kom sedan ett generat "Höhöhö var jag så på pikalurven igår" & sedan ett "ber om ursäkt". Jo, eller hur.

Har haft fullt ös idag. Hann väl knappt med. Nu ska jag däremot hämta barnen & försöka styra upp någon form av aktivitet dagen till ära. Barnen önskade picknick någonstans. Kvällen blir inte sen iaf, då jag tydligen börjar 6.45 till morgonen. Chefen ringde & bad mig, då det var akut med en vikarie & jag tackar väl inte nej, så länge det kan lösa sig med barnvakt :)

Ja, fast nej. Hämta barn var det ja! :D

Sedvanligt studsade jag upp vid 4, käkade grötfrukost (ville spy mig själv i mun några gånger, men vad gör man inte...) & sedan körde Saga & Kevin till skolan.

På jobbet hamnade jag på team 3 tillsammans med Sjuksköterskan Helen.

Tre barn hade vi bara. En femurfraktur, en misstänkt app & ett RS virus.

Appen fick åka hem efter ronden, RS viruset under eftermiddagen & frakturen skulle få åka hem under kvällen.

Kan skratta lite åt föräldrar (jag vet ju själv hur man är), när de är med sina modiga små barn & håller krampaktigt deras små händer. Som idag när jag skulle dra en infart på en patient & mamman nervöst började prata & trösta sin son, som höll med mig om att det värsta med hela proceduren var att avlägsna plåstret, för det var det som gjorde ondast. Att stressa är ingen vits. Jag satte mig på sängkanten & tvättade tålmodigt tejpen med convacare (upplösande för tejp/plåster) medan vi småpratade om vad han skulle hitta på när han kom hem & att mammas mat ändå är den bästa :)

Såhär års tycker jag mig se en trend av RS-virus & studsmattefrakturer. Många små barn fick jag sitta & inhalera med Ailos, så de fick i sig sitt adrenalin, pulmicort & liknande. Med små barn menar jag allt från mellan 2 veckor till 2 år. En 2 veckors, en med några fler veckor & en 2 åring med RS bara igår. Inget jag rekommenderar :P

Guldstunder är ändå när man försöker hjälpa en ensam mamma som är så trött så att hon inte vet vart hon ska ta vägen, så man tar hennes lilla juvel (med hennes tillåtelse givetvis!) & bär runt denne & vyssjar den lille till sömns. Jag tröttnar aldrig att se på deras små skrynkliga ansikten & deras mörka ögon som ovant blinkar upp mot en. Och glädjen när man lyckas få den att somna om, så man kan lägga ner en sovande bebis hos sin mamma så hon tacksamt kan fortsätta sova en stund till hon med :)

I förbifarten såg jag ett bekant ansikte i korridoren igen.

Senare fick jag bekräftelse! När jag bodde på parkvägen hade jag en kompis som hette David. En otroligt härlig & omtänksam kille. Han hade kommit in med sin son igår, så jag passade på att växla några ord med honom & busade med hans lille kille. Han skulle hälsa till sin rara fru, som jag tyvärr inte hann stanna & träffa (hade egna barn jag var tvungen hem till), men han fick mitt nummer så vi alla skulle ses & fika vid tillfälle (när lillen är frisk & så :) ).

Kvällen hinner fort bli sen när man kommer hem med alla barnen.

Det lagades middag (jag unnade mig sill & potatis), det badades & eftersom jag burit ut Thomas TV & inte brytt mig om att koppla in vår, så läste vi böcker & sjöng istället för att glo på den. Barnen lekte istället för att spela. Kanske ska skita i att koppla in någon alls?! :)

Natten har förlöpt. Har sovit oroligt ändå. Minns inga drömmar nu....

Idag ska jag ut till VC med Ellie. Sen är det min tur att träffa doktorn i eftermiddag, så jag får det jag behöver :P

I kväll vankas "kvartssamtal" för Ellie.

Nu ska barnen väckas. Dags att ta tag i dagen.

Ett steg närmre mig.

Brunt & svart.

Grönt & blått.

Åkte ut till underbara Böj. Härliga landet. Hem. Det kommer alltid vara hem.

Satt i solen. Åkte fyrhjuling med barnen & blev själv som ett barn på nytt...!

Flätade maskrosor & pratade i sten-telefoner.

Marcus & Lotta drog ut på cykling, jag körde Ellie till farmor Lena. Blev kaffe på den nya, fina uteplatsen & insöp dofter av nymålat, sol & sommar. Herregud vad jag har saknat henne.... 

Pratade minisemester, böcker & hunddjur.

Tankade & lyckades tajma in Johan. Visste inte att jag saknade honom så sinnessjukt mycket också! Och allt kändes så... Normalt :)

Hem, betalade räkningar & försökte planera någon form av veckomeny.

Handlade.

Pratade med parkeringsvakten, snackade skit med killen snett under som var nära på att åka på böter för att han lämnat bilen utanför gången :)

Sedan gick jag & barnen från lägenheten, ner till södra kroppkärr (Vinkade på Klas & lillan som satt ute & mös i trädgården), till Lidl, vidare ner till kroppkärrssjön där vi njöt en stund av "sommarkvällen". Gick vidare längst kroppkärrssjön & hemåt, passandes en fotboll mellan oss.

Nu är barnen badade, borstade & nattade. Jag ska strax följa deras exempel. I morgon ringer klockan 04.00.

Grötfrukost, Mussepromenad & ivägforsling av barn.

Nej, som sagt. Natten nu :)

Väldigt nöjd Kevin :) Vi hade hur kul som helst! :)

P3 poppar på i bakgrunden. Jag försöker fräscha på min tråkiga utväxt med en gammal färg jag hade liggandes i gömmorna. Medan den får verka tar jag mig en stund att reflektera.

Musse & Kevin är hos Marcus. Jag ska snart dit & hämta dem.

Det känns konstigt. Jag önskar jag kunde förklara hur ett sinne som är stört kan uppfatta en verklighet, som för denne givetvis är normal! ...Men när jag sitter här... Det är ungefär som när jag fick linser! Det var ett överflöd av sinnesintryck som sköljde över mig!

Från en matt, grå sörja så såg jag allting plötsligt flerdimensionellt, alla färger! Alla detaljer! Det var så fantastiskt så jag saknade ord...!

Lite så är det nu... Från att gå från hallucinationer, grötupplevelse, minnesluckor & förvridna tankar, så sitter man nu här & slås av verkligheten.

Doften av nyklippt, solvarm gräsmatta. Känslan av temperaturväxlingarna mot min hud. Ljudet av något så vardagligt som P3! Här & nu. Förstår ni vad viktigt här & nu är?! Här & nu avgörs vägen du ska gå. Här & nu är där du lever. Du kan inte njuta av framtiden, för den är inte här än. Du kan minnas det som varit, men det finns ingen vits att leva kvar där... Det har redan sagt sitt & du gjorde vad du förmådde av det.

Här & nu... Gör det bästa av det.

Jag börjar sakta få en annan sorts trygghet i mig själv.

Jag mår gott, trots allt det svåra & ledsamma. Jag behöver det här. Smula sönder allt från förr tills nu. Luskamma allt & verkligen göra om - göra rätt!

Jag vill inte sätta mig i bilen. Jag vill sitta på gräsmattan, känna försommarnattens dofter & lyssna till koltrastarna.

Midden flyttar. Musse flyttar kanske.

Bara jag & barnen kvar. Minimalt med krav. Bort med alla extra måsten & det konstanta dåliga samvetet.

Vi börjar om nu.

Jag har inte bråttom någonstans.

Förutom de uppenbara problemen, så mår jag ganska gott.

Just nu njuter jag av att vara själv. Jag får tiden att göra det jag behöver & tid för mig själv.

Jag känner äntligen att jag inte har bråttom någonstans. Jag känner att jag är precis där jag behöver vara.

Jag vet inte vad som väntar, men jag försöker att göra det bästa av "här & nu".

Det är nyttigt det som händer, fast det är skittufft.

Barnen är hos sina pappor i några dagar & jag får stunder själv att i lugn & ro ta tag i livet.

Jag mår gott av ensamheten. Även om ett avbrott & samtal med en god vän värmer...

Bockar av fler punkter på att-göra-listan. Fullt upp. Men tillslut kanske allt faller på plats....

Jag orkar inte gråta. Jag inser mina begränsningar.

Känner mig lite som det lilla barnet som lär sig gå. Som tar sina stapplande steg med -förhoppningsvis- föräldrarnas trygga famn som fångar upp mig när jag faller.

Nu, fortsätta bocka av.

Tack för hjälpen idag, Erica! <3

Duschat - check

Kaffe - check

Fått en stund själv - check

Nu ska jag försöka strukturera upp en bra plan för den här dagen!

Det snurrar redan, men nu jävlar...!

En kaffe till kanske?

Jag önskar att jag hade tigerbalsam. Jag får ju inte blanda Treo med de tabletter jag äter, så den kan jag ju fetglömma.

Men solen lyser. Ifrån min säng ser himlen alldeles blå ut!

De må vara tufft, men jag har åtminstone solen... 

Ja, fast nej. På’n igen...!

Så när väggarna kom för nära & luften försvann, tog jag Saga & Musse på en skön promenad ner till kroppkärrssjön & Norrstrand. Sträckan hamnade på 6,7 km. Jag ville gå längre, men Saga orkade inte så mycket mer.

Har lite träningsvärk i vaderna efter påskens träningspass i trapporna. Att sätta Ellie på ryggen & småjogga nedför de 427 trappstegen som man tidigare klättrat uppför, gjorde nog sitt till.

Energin tog lite slut. Behövde ladda batterierna. Nu har jag en lista tills i morgon. Fullt ös.

Tänk, när man utmanar sig själv, om man kunde få ut något positivt utav det. Mer än bara glädjen att man faktiskt vågade & gjorde, utan att man även fick positiva besked.

...Nu känner jag hur knutarna i nacken drar ihop sig. Jag får ont i huvud & nacke. All energi rann ut & jag vill bara sätta mig & gråta... Jag orkar inte mer...

Men tårarna kommer inte. Och jag känner mig bara tom.

Nu kräver det ett krafttag att ta mig ner till stan... Jag hör i mitt huvud att jag letar ursäkter. Men det är väl bara att kämpa på...

Jag är så trött på alla mail & koder..."

Saga sover än. De andra barnen är hos sina pappor.

Jag sitter uppkrupen i soffan & lyssnar till fåglarna & stadens brus... Vaderna värker efter påskens "träningspass".

Officiell status är singel. Jag & Thomas är vänner. Jag behöver tid nu. Tid att finna mig själv, som det så kliché-aktigt sägs... Tid att resa sig ur askan. Men först måste allting rämna runt mig. Hela livet slås i spillror & jag får börja om från början igen. Lära mig att stå & gå...

Men, trots att jag förmodligen borde ha en känsla av panik, så känner jag mig så väldigt lugn....

Jag vet inte om det är medicinerna. Om det är att jag vet att det spelar ingen roll hur mycket jag febrilt krafsar efter något att hålla i, så kommer jag rasa med.... Om det är att jag vet & känner att jag är precis där jag ska vara nu....

Det är inte meningen att jag ska låta negativ. Men påsken symboliserar pånyttfödelse, & det är väl precis det jag metaforiskt måste göra också. Lära känna mig på nytt. Vad var sjukdomen & vad var jag...? Vad är äkta & vad är det inte. Ingenting är självklart längre.

Allt detta har lämnat mig med en osäkerhet ända ner i grunden. Saker som borde vara självklart, är det inte längre för mig. Bygga upp mig självkänsla från den spruckna grund jag haft. Som jag fått förklarat för mig, så är det väldigt svårt att bygga ett bra hus på ett grundfyndament som bara är en massa sprucken betong... Det gamla måste bort, & man måste gjuta ny, stark betong med armeringsjärn. Gör om, gör rätt...

Jag måste strukturera upp hela dagen. Skriver inte jag min "att-göra-lista" & bockar av allteftersom, så kommer jag bli sittandes. Jag måste vara konsekvent med mig själv.

Så, nu är det dags att börja dagen. Klockan slår strax 6.

Sitter & lyssnar till kaffebryggarens suckande där ute i köket.

Utifrån hörs vårfågelns kvittrande.

Sätter fötterna mot det kalla trä-golvet. Några snabba steg senare är jag ute i köket, häller uppe en mugg av den varma drycken, några snabba steg tillbaka & in i värmen under täcket.

Jag tänder inga lampor. Det behövs inte här. Ett överflöd av lampor i omgivningarna omkring håller det värsta mörkret borta. ...Så olikt Böj... Bortsett från grannens utebelysning som hon tänt åt hemtjänsten, så var himlens alla stjärnor & månen det enda ljuset....

Att kliva ut med Musse på morgonen... Det var så otroligt högt upp till himlen... Vintern var så vacker... De få minnesfragment jag har, kommer från morgonpromenaden innan jag gick in & väckte barnen...

Jag försöker känna efter. Vet inte om jag vågar... Rädd att jag rasar... Ordet fragile rusar förbi, blandar sig med innebörden av ömtålig & minnen från skräckfilmen...

...Allt är inte svartvitt... 50 nyanser av lilla mig... Jag vet att jag drömt i natt. Minns inte riktigt vad. Tror att en del av drömmen blandade sig med minnen från igår... Hannah, Bella, Clas, Lars & hans kompis.... 

30 minuter & barnen ska upp. 

Jag har en igelkott i magen. Vågar knappt röra mig. Det gör inte så ont nu... Men tänk så väcker jag den om jag rör mig? Tänk så gör det ont...?

Hur hamnade jag här? Frågar sig alkoholisten som sakta vaknar till från ruset, liggandes i rännstenen & blinkar mot ljuset... Hur gick det här till?

Hon ser på sina darrande händer, då giftet sakta lämnar kroppen... Hon slänger sig efter det, får tag i dess fotled & försöker desperat hålla det kvar, medan hon släpas efter i gruset som lämnar långa, blödande sår på den smutsiga kroppen....

Att släppa det. Att vända sig från det man vet. Det är läskigt som fan. Hur gör man nu? Vad är rätt & vad är fel? Vad förväntas av mig & vad kan jag förvänta mig av andra...?

Gör om & gör rätt... Ett stapplande steg i taget...

Du ger fula mig negativa känslor. How come?

Jag saknar kanske orden... Just nu är allting sinnesstämningar.

Jag är väldigt jämn.... Kanske verkar mörk, men... Jag tänker mycket. Funderar. Vänder allt fram & tillbaka. Analyserar. Inser...

Jag vill rensa ut... Slänga de gamla skeletten i garderoben på tippen. Dra undan gardinerna & släppa in ljuset. Skura bort all gammal "smuts" med en tandborste. För sakens skull, bara för att man hoppas så innerligt, så skulle man rena hemmet med salvia... Bort med negativa energier. Vare sig man tror eller inte, så har vi alla ett behov att att utföra vissa "ritualer" för att sätta punkt... Börja om. Vare sig det är att supa sig redlös med vännerna i en "ut med det gamla, in med det nya" fest! Att åka till föräldrahemmet & vara liten en dygn, eller kanske genom böner, meditation & olika processer...

Jag tappar nästan andan... Lika delar meditationens lugn & berg-&-dal-banans pirrande illvrål.

Det spelar ingen roll vad som händer. Jag måste få börja från början... Jag har lidit av att okontrollerat följa mina impulser. Varit slav under tvångsmässiga handlingar. Som en redig jävla fylla, där allt känns så satans smart just då, mitt i dimman, då jorden snurrar lite för fort & mitt minne blixtrar mellan svarta hål & minnesfragment.

Surrealistiskt. Som när bokmalen fått reda på att hon igår på festen, druckit lite för mycket & dansat på bardisken & flashat brösten för de fulla grabbarna som hejat på hennes omdömeslösa beteende, fast hon själv inte minns något alls...!

Jag vet vad jag behöver nu. Jag börjar få grepp om mig. Jag vet att jag gjort rätt på fel sätt. Klart att jag inte ska låta någon köra över mig. Klart att jag har rätt att lyssna på rösten inom mig & inte gå emot när det magkänslan skriker FEL, i syftet att få andra att må bra. Inte på min egen bekostnad iaf... Men att kompromissa. Fråga mig om det är så jävla viktigt egentligen? Oegoistiska handlingar ÄR egoistiska. Eller ska man säga belönande? För om jag känner att jag kan göra detta för någon, för att denne ska må bra, visst sjutton belönas jag väl med en varm känsla i kroppen? Och vem vill inte känna den?

Ja, jag flummar... Allting handlar inte om mig. Det slog över...

Men jag mår bra i det där lugnet... Jag tror jag har kommit på en del av lösningen. Mitt problem har ju varit "kicken". Jag är missbrukare. Kicken & ruset. Jag har kanaliserat den fel!

Jag behöver lugnet... Lugn för att fungera, för att inte fladdra iväg... Struktur, rutiner & balans....

Jag kom på när jag finner balansen mellan lugnet & kicken! ...När jag är på väg någonstans...! Sommarstugan, Schweiz, Göteborg/Stockholm/Malmö.... Nya platser... Just nu längtar jag tillbaka till Vadstena t.ex. Eller Gränna! Jag vill besöka Visingsö... Jag har varit väldigt monoton... Kanske för att jag vetat att på de platser jag varit & väljer att återkomma till, där kan jag få behovet tillfredsställt. Men i somras så blev jag ju faktiskt bevisad motsatsen...

Jag finner det även när jag befinner mig i ett märkligt tillstånd, ett lugnt, nästan meditativt tillstånd mitt uppe i en andrenalin-kick - som när jag dykt eller klättrat runt i gruvor, när jag tvingats möta mina rädslor. 

Jag måste omdirigera mitt destruktiva, missbruksbeteende & istället kanske se till att utmana mig själv.

Mitt arbete på sjukhuset kommer hjälpa till med detta... En ständig utmaning där, eftersom det hela tiden kommer in någonting nytt genom dörren! :)

Nu ska jag göra mitt för idag.

Mycket att lära....

Allt känns så avlägset.

Jag ser gryningsljuset & nattens stjärnor börjar försvinna.

Jag vet att jag ältar mitt psykiska tillstånd, men bloggen är faktiskt min ventil. Min ordination från en läkare som en gång trodde det skulle lätta på trycket.... Att få sätta ord på det som rasar inom mig, kan i bland verka lugnande på mitt sinne... 

Jag hade en "låg" dag igår. Inte en av de värsta, men de drar ändå så otroligt mycket energi. När något händer, som blir fel en sådan dag, så är jag väldigt snabb att sluta mig, stöta bort & bli elak & introvert.... Och jag började köra samma race både på Hannah & Thomas. Men mycket i arbetet med att få mig "rätt" är att bryta invanda beteenden. Så efter att ha våndats & tänkt fram & tillbaka, istället för att helt agera på känslan istället för förnuft (vilket jag började göra), så tog jag ett krafttag & bara sa det. Jag berättade vad jag kände & upplevde i allt detta. Jag satte mig i en för mig jävligt utsatt situation & blottade mig. Nu var det hans drag, hans beslut... Jag skulle inte vara den som bestämde hur det skulle gå vidare. Jag har alltid bestämt. Bildat mig en uppfattning att något är på ett visst sätt, utan att ens ge någon en chans att säga sitt....

Och med Hannah fann jag kraften att skicka ett stilla rop på hjälp... Hon fanns där & förstod på andra sidan sms:en. Pratade mig tillrätta. Min förnuft begrep precis allt det där. Men förnuft & känsla pratar sällan med varandra. DE däremot borde gå i parterapi...!

Varför har jag inte tillåtit någon finnas där tidigare? Och vara den där länken som min känsla & förnuft kan lyssna till, när de inte lyssnar på varann? Saker hade förmodligen vart annorlunda då...

Men sen skrev hon & frågade om hon skulle komma förbi & murarna for upp. Jag kände hur introverta jag sprang & gömde sig under sin filt inne bland skuggorna. Jag tänkte stänga av. Inte svara, bara dissa... Som jag gjorde... Och som har sårat henne & andra.... Men jag blev arg på mig själv & bröt det mönstret också. Vad är det värsta som kan hända? Så jag skrev att hon inte behövde komma förbi & att jag skulle höra utav mig sen när jag samlat mig. Vad skulle hon göra? Komma förbi, sparka in dörren & tvångskrama mig?! Hemska tanke.... ;) Men det är väl det. När jag mår såhär så är jag så vansinnigt ömtålig.... Och små ord eller en beröring kan få mig att rasa...

Och medan manin gjorde ett litet ryck igår & jag diskade så mycket jag kunde medan Thomas lagade maten, fick jag den där klumpen i halsen medan vi småpratade.... "Att de fortfarande är mina vänner är helt jävla otroligt....!"

Nu hoppas jag att det är sista resan. Att jag får hjälp på riktigt. För även om jag inte är köttsligt suicid, så är jag det emotionellt.... Jag är så på gränsen att bli apatisk.... Mina barn & mina fina nära är de som rycker upp mig & piskar mig vidare... Jag känner mig som Artax i Den oändliga historien, när han fastnar i träsket & mina nära är Atreiju som drar febrilt i tyglarna & manar mig vidare.... Jag är så trött & skulle lätt kunna ge upp.... Men de får mig att kämpa på...

För det finns stunder som dessa då alla diagnoser får kortslutning & jag vet inte vart jag ska ta vägen... Försöker tänka på allt som sagts. Gräva fram någon form av mental checklista & gå igenom för att inte köra hela racet av dundertabbar.

Det är ingen stor grej.... Inte det minsta... Det är så jävla fånigt....

Jag blir arg på mig själv.

Ändå får jag en sån enorm lust att fly hals över huvudet så fort de här känslorna kommer. Murarna åker upp med ljusets hastighet. Du får inte komma nära.... 

Det är så satans jävla fånigt.... 

Jag måste lära mig....

Checklista. Eller så hoppas jag på att manin tar över... Städa, tvätta, diska (om jag så måste plocka ut allt ur skåpen & diska allt igen!!), ut & springa, sortera böckerna i storleksordning, kläderna i färgteman & skrubba tills skinnet faller av.... Bara jag inte springer. För en sån jävla löjlig liten sak....

Idiot....

Eller så lägger jag mig & gråter tills det är dags att ta hämta barnen. Vad ska vi göra då...? Vi åker nog inte hem. Jag orkar inte just nu... Men jag tror jag vet...

Jag behöver tid att tänka. Att distrahera mig. Jag vill inte känna......

Lyckades sedan tvinga mig i säng. Minns inte så mycket av nattens drömmar... Just nu framstår de mest som dammtussar som smyger omkring under soffan....

Var lite svårövertalad när jag skulle upp. Lyckades rasa ur sängen & tog mig till kaffebryggaren som jag turligt nog hade förberett kvällen innan. Nu sitter jag uppkrupen i soffan, roar mig bäst jag kan i det bleka ljuset som sakta sprider sig i mitt vardagsrum. Känslan som infinner sig, är den som gör det så värt att gå upp långt innan jag verkligen behöver...

Om tio minuter ska jag väcka barnen. Snart drar dagen igång. Undrar vad den kan tänkas erbjuda.....?

Det som fångar mitt intresse inledningsvis är dina ögon. Man kan se så otroligt mycket i någons ögon & jag kan se en hel massa om dig i dem. Det ligger en sanning i att "ögonen är själens spegel". Dina ögon... De fångar mig...

Det är klart att det finns en del fysiska attribut som jag föredrar. Men jag kräver ingen atlet. Jag älskar dig (hon/han) som har en arbetarkropp. Seg, stark & tålig. Män får gärna ha grova arbetarhänder. Skillnad på stora & grova...... Starka armar.

Men det som jag verkligen faller för, är sättet vi kommunicerar. Det är svårt att förklara, då denna känsla sällan kan beskrivas med ord... Kommunikation är inte enbart ord som flödar. Det kan vara sättet du rör dig runt mig, din hållning, dina blickar & ditt minspel.... 

Jag älskar hur du kan få mig att sänka garden. Hur ord flyter fram likt en porlande bäck & det uppstår en harmoni i allt... Jag älskar hur du får mig att vilja lyssna. Hur allt du säger är av högsta intresse, & det enda jag vill lyssna på är ljudet av din röst....

Och när kommunikationen blir ett enda harmoniskt samspel, med lika delar givande & tagande, så är det tillfredsställande på en nivå som kan jämföras med en själslig orgasm....

Definitivt har det varit såna drömmar de senaste nätterna. Drömmar då Du är med... Underbara, jobbiga & tankeväckande drömmar... Ibland vet jag inte skillnaden på drömmar & verklighet, men ibland kan iaf hjärnan säga snusförnuftigt att det är en dröm, men känslan vägrar släppa taget... Mardrömmar. Mardrömmar innebär inte alltid monster, mördare & vålnader. Det kan vara känslan av absolut hjälplöshet, ångest & uppgivenhet.

Jag är så himla likt Christian i så mycket... 

Men idag, en manisk dag, där jag sorterat & slängt papper, betalat räkningar, städat, tvättat & rotat runt. Låter kanske energiskt, men inte maniskt... Jag önskar jag kunde förklara den känsla av ångest & tillfredställelse som härjar. Känslan av att inte kunna andas....

Men oavsett vad som händer i drömmen & du är där.... Det är sån kärlek & en sån sorg.... Och jag vill bara att allt runtomkring ska försvinna en liten stund, så vi kan vara där vid vattnet igen... En kort stund av bekymmerslöshet....

Jag ligger tätt mot din rygg & njuter av din värme... Jag rör vid din hud... Låter fingret följa konturerna av det bläck som pryder din hud...  

Mardrömmarna spelar inte längre någon roll... Att få vakna bredvid dig & höra att allt är okej... Det får dem att blekna... Om jag ens drömt några...

Fick jag chansen att vakna med dig varje morgon.... Fick jag chansen att göra allt det där...

Du vet så väl...

Har äntligen blivit av med nästan hela huvudvärken, men smärtan i nacken sitter som en brevöppnare i höger axel, skuldra.

VAB:ar med Saga, så Ellie får också vara hemma. Varit ute på en skön promenad & njutit av solen. Ellie fick syn på områdets sopmaskin (hjullastare med påkoppling) & hon utbrast ett uppriktigt "WOW! Häftig!" Och för henne är det självklart att det är en tjej som kör! :)

Jag städar, plockar & har lyckats komma ikapp med en del papperssortering som ska slängas eller in i pärmar. Hämtade även ut boken som ska läsas till nästa Bokfullsklubb. Den heter "Världens bästa bok", så vi får väl se... Bara för att den heter så, så blir jag skeptiskt. En av de bästa böckerna läser jag redan ;) Kommer bli svårt att slita sig & läsa något annat en stund... Eller så läser jag båda & struntar i att sova! :) 

Nej, nu har jag snart tvättid, sen ska jag hämta Kevin. Fullt ös :)

Även i mina drömmar hemsöker Du mig....