Laddar
för ännu en natt på avd 12! :)
Från en natt till en annan...! :)
Jag kanske ska börja med att gnälla? Min kropp är inte fräsch... Måste tillbaka till farbror doktorn, för det här är inte normalt. Nervryckningar kan alla ha. Många har stressutlösta nervryckningar. Men nu är det som jag har gummisnoddar som sprätter runt i hela kroppen & det blir bara värre & värre & märker att de får t.ex. händerna att "hoppa" & göra ofrivilliga rörelser. Ryckningarna finns alltifrån i tinningarna, nacken, skuldror, armar/händer, skinkor, ben, bukvägg... Ja, överallt & mest hela tiden! De är kraftiga & håller i såpass länge att kroppen blir trött av det... Ibland är det på flera ställen samtidigt, ibland så "vandrar de" liksom runt i kroppen...
Förövrigt är det hur bra som helst!
Jag trivs som fasen på sjukhuset & känner mig i övrigt väldigt sprallig & upp över öronen förälskad i livet. Jag hinner inte med så mycket annat än just basics just nu, men så småningom struktureras väl allting upp igen.
Nu ska jag ta & göra mig iordning för ännu en natt på avd12. Många onkologbarn där nu... Tappra ungar det där!
På måndag var det prat på att ev. jobba på gjuteriet. Skulle vara skönt att varva lite :)
Nej. Bäst att sätta fart! :)
7.40
Hemma från natten. Nu blir det morgonpromenad med Musse, sen göra sig redo för sömn :)
Haft en mysig natt där jag varit hyfsat frigående & sprungit med prover & fört journaler.
God "natt" på er :)
Nattjobb
Jag älskar detta. Jag älskar att "jobba" på sjukhuset! :)
Förresten
jag har märkt att det finns de som läser bloggen, verkligen läser den. Som ser nyanserna. Som läser texterna. Som ser citaten & bilderna & som aldrig bläddrar förbi för att det är jobbigt, för de vet att jag finns bakom allt. De som läser mellan raderna & tar in allting...
Tack!
Ni är de ljusaste stjärnorna, för bakom det ligger en kärlek & omtanke som inte går att mätas...
💕
Övade mig
på att hålla mig vaken igår. Idag blir det att slöa på soffan för i helgen vankas nattarbete. :)
För de som inte vet; Carl Jung var en av grundarna till dagens psykologi & samarbetade bland annat med Freud.
Har en varm känsla i kroppen. Mycket musik i högtalarna. Mycket Sparzanza, 3DD, Hinder, Takida & Stiftelsen nu. :)
Jag känner att jag är på rätt spår igen. Jag känner mig lugn & harmonisk. Både introvert & riktigt positiv på en o samma gång. Min manodepressiva sida håller sig jämn... Mer introvert som sagt, men jag känner inte att jag mår dåligt....
Jag känner att jag lägger vissa saker bakom mig nu & omger mig med de människor som betyder något. Kruxet är att få ihop tiden; praktiken, skolan, barnen, mannen, huset, vännerna, egentiden... Ett jäkla pussel! Är det verkligen nödvändigt att sova?
Kommer säkert sätta mer ord på pränt under dagen.... :)
För de som inte vet; Carl Jung var en av grundarna till dagens psykologi & samarbetade bland annat med Freud.
💔
❤
Inget blev
som det var tänkt idag...
Så jag tar mitt te & kryper ner i soffan under filten & försöker kurera mig också :(
Nu när Sons of Anarchy är genomplöjt, får jag försöka hinna med Vikings nu då :) Tack Johanna för påminnelsen
(Johanna drömde att hon var huvudrollsinnehavaren i natt). :)
Ha!
Jodå, jag kan nog se det... :)
<3
Someday...
Människor & pussel
Många tankar bubblar inom mig. Många känslor också.
Jag tänker på alla människor som kommer & går & de som envisas med att komma åter...
Om jag är en pusselram, så är människorna i mitt liv pusselbitar. Alla har de sin plats & alla kompletterar de mig på sitt sätt.
Och jag älskar dem alla... Även de jag hatar berör mig på något vis. Jag måste ju ha ett visst band där också, annars hade de ju inte påverkat mig...
Människor har kommit, en del för att stanna andra för att passera till synes obemärkt. Andra rör upp stormar & ställer allt på sin spets. Vissa erhåller praktiska råd på färden. Andra når mig in i själen...
Det kan nog vara de som berör mig allra mest. De stjärnor som lyser allra klarast på min himmel....
Vissa är starka & trygga att ha vid sin sida. De står i fronten & slåss...
Sen har vi de som räcker mig handen. Slår sig ned brevid mig & bara finns där... De som inte analyserar mig, för de vet att det inte är någon idé. De som inte sliter & drar, utan väntar tålmodigt på att jag ska komma fram från bakom muren...
Jag älskar er som kan locka fram skrattet.
Jag älskar mina fantastiska, knäppa vänner med änglars tålamod!
Jag skulle nog verkligen behöva en trip med er tillsammans med glittret, fjäderboan & champagnen :P Om jag kunde slappna av såpass att jag kunde offra en dag där jag skenar med soffan & kör porslinsbuss.... :P Det skulle kunna vara värt det....
Jag skulle verkligen behöva en weekend med bara Marcus också. Det är lite för mycket rollspel på var sida planhalvan nu....
Jag skulle också behöva ha mer tid för bara mig. Ja, jag vet att det blir annorlunda med barn, men förr kunde jag ta bilen & bara åka mil efter mil & filosofera.
Sitta & sjunga Winnerbäck-låtar med Warg över en kopp kaffe (Ja, jag vet, men jag kan faktiskt sakna det med...). Eller ta Mercan med Kalle & co & dra upp till Kalix, Västerås eller whatever. Jag kan sakna att vara skoghallsfjortis med Therese & Hannah - & här blir jag lite arg, för jag är så förbannat trött på alla fördomar! JA, jag är bruksortsbarn som växt upp med raggarbilar, dunken, fester, draman & gud vet allt! Men de flesta av oss är faktiskt bra ungar & jag vill inte bli dragen över den kammen igen! Jag ÄR den jag är! Och kan du inte acceptera det så kan du dra, för då behöver inte jag dig heller.
Jag kan sakna hur jag & Erica flög fram i gallopp med våra hästar i skogen borta hos Erica - mil efter mil på oändliga ridstigar. Dividera hur en sådan stark vänskap kan blomma fram ur avsky... Och jag minns så väl när Erica - som jag avskydde som pesten - började i min klass på Lillerud, hur jag bestämde mig för att ge henne en chans & jag tog första steget. Jag ångrar det aldrig! :)
Jag minns alla goa vänner; Aronius, Kvick, Nylén, Rudis, Sand, Måsen, Karlqvist, A-K4, AnnaMaria, Jimmy, Berra - & Erica! :) Hur jag & Tanja skrattade så vi grät när förmannen i svinhuset halkade i dyngrännan så näsa & läpp sprack & sedan när ett so som grädde på moset kissade rakt ner i hans stövel! :'D
Eller när Kvick, Jag, Tanja & Aronius skulle gå från elevhemmet & kvick halkade utanför & satte sig i split! Återigen - jag & Tanja, skadegladast i världen - skrattade så vi tjöt medan Aronius på 2 meter fick plocka honom under armhålorna & lyfta upp honom igen! :) Minnen från korridorerna eller vid biljardbordet där jag fick sitta & rita "tatueringar" åt de som på något vis tyckte att jag hade någon form av talang... :P
...Datarummet... Nedsläckt med endast ljuset från skärmarna... Antiloop i högtalarna... Blandat med Bumbibjörnarna ;)
Jag kanske inte har levt ett "häftigt" liv, men jag har ofta levt med hjärtat! Och även fast många tveksamma beslut tagits, så är jag ändå glad över att jag har förmågan att agera på känsla. Speciellt när så många idag lever likt robotar.
Men så tillbaka till början... Mina pusselbitar kompletterar mig. Fyller olika behov. Om en pusselbit fyller mitt konsekventa behov, behovet av att någon håller kvar mig på jorden eller piskar mig framåt, så kanske andra pusselbitar fyller det emotionella. En pusselbit till att shoppa IKEA-möbler med, diskutera grafer, en annan att sitta & diskuterar vår existens med & en annan att gråta emot eller göra psykoanalyser :)
...Jag behöver iaf många, alldeles speciella, pusselbitar för att jag ska funka & må gott. Försvinner en, förlorar jag balansen...
Men gud vad jag babblar....
Ska snart tillbaka till Caja också! Detta gör mig lycklig & tacksam! :) Och tänk om jag kunde säga att det var bra där... Men nej. Jag kommer nog fortsätta mina Gbg resor. Så, som det verkar nu, så har jag att göra tills jag går i pension! :)
Nej, nu ska jag komma i kläder. Saga är sjuk så jag VAB:ar. I morgon & på lördag går jag natten. Fullt ös! :)
Here By Me
I hope you’re doing fine out there without me
‘Cause I’m not doing so good without you...
The things I thought you’d never know about me
Were the things I guess you always understood.
So how could I have been so blind for all these years?
Guess I only see the truth through all this fear,
And living without you…
I can’t take another day without you
‘Cause baby, I could never make it on my own.
I’ve been waiting so long, just to hold you
and to be back in your arms where I belong.
As the days grow long I see
that time is standing still for me
when you’re not here....
Sorry I can’t always find the words to say....
Everything I’ve ever known gets swept away
inside of your love...
And everything I have in this world
And all that I’ll ever be
It could all fall down around me.
Just as long as I have you,
right here by me....
‘Cause I’m not doing so good without you...
The things I thought you’d never know about me
Were the things I guess you always understood.
So how could I have been so blind for all these years?
Guess I only see the truth through all this fear,
And living without you…
I can’t take another day without you
‘Cause baby, I could never make it on my own.
I’ve been waiting so long, just to hold you
and to be back in your arms where I belong.
As the days grow long I see
that time is standing still for me
when you’re not here....
Sorry I can’t always find the words to say....
Everything I’ve ever known gets swept away
inside of your love...
And everything I have in this world
And all that I’ll ever be
It could all fall down around me.
Just as long as I have you,
right here by me....
Let me go...
One more kiss could be the best thing
But one more lie could be the worst
And all these thoughts are never resting
And you're not something I deserve
I dream ahead to what I hope for
And I turn my back on loving you
How can this love be a good thing?
When I know what I'm going through
In my head there's only you now
This world falls on me
In this world there's real and make believe
And this seems real to me
And no matter how hard I try
I can't escape these things inside I know
I know,
When all the pieces fall apart
You will be the only one who knows
Who knows
You love me but you don't know who I am
I'm torn between this life I lead and where I stand
And you love me but you don't know who I am
So let me go,
Let me go...
And you love me but you don't
You love me but you don't know me..........
But one more lie could be the worst
And all these thoughts are never resting
And you're not something I deserve
I dream ahead to what I hope for
And I turn my back on loving you
How can this love be a good thing?
When I know what I'm going through
In my head there's only you now
This world falls on me
In this world there's real and make believe
And this seems real to me
And no matter how hard I try
I can't escape these things inside I know
I know,
When all the pieces fall apart
You will be the only one who knows
Who knows
You love me but you don't know who I am
I'm torn between this life I lead and where I stand
And you love me but you don't know who I am
So let me go,
Let me go...
And you love me but you don't
You love me but you don't know me..........
Please....
I guess I just got lost being someone else...
I tried to kill the pain, nothing ever helped...
I left myself behind somewhere along the way,
hoping to come back around to find myself someday...
I'll never find my heart behind someone else
I'll never see the light of day living in this cell
It's time to make my way into the world I knew
And then take back all of these times that I gave into you
But lately I'm so tired of waiting for you, to say that it's okay
Tell me please, would you one time let me be myself?
So I can shine with my own light, let me be myself
For a while, if you don't mind, let me be myself
So I can shine with my own light, let me be myself!
That's all I've ever wanted from this world, is to let me be me...!
:)
Men vad härligt..!
Hjälp vad många kontraster...
Känns som om livet är som ett brustet spegelglas. Inte på ett dåligt vis.
Eller som en slipad diamant, men alla sina facetter....
Tiden rinner ut, snabbt, snabbt...!
Praktiken tar mycket tid & energi. Härliga människor, både anställda & patienter. Jag tar med mig massor varje dag & utvecklas & växer som människa & person.
Det är bitterljuvt, men snart är det dags för avsked.... Jag är inte jätteförtjust i avsked....
Och samtidigt med mörkret & i ljuset av miljoner stjärnor så söker jag mig inåt. Jag för dialoger som är givande på så många vis...!
Jag hinner tyvärr inte med varken familjen eller vänner just nu känns det som... Så jag får väl föra samtal med mig & mina jag.
Och jag saknar dig. Du fattas mig & det kommer du alltid att göra... Men du kommer alltid finnas på en alldeles speciell plats i mitt hjärta & jag vårdar minnena ömt. Så länge jag andas kommer jag bära med dig....
...Så satte de på "Turistens klagan" & knappt innan de första tonerna spelats så växer den där klumpen i magen...
Jag minns fortfarande pappas glittrande ögon när han utbrister att han älskar den låten, för det påminde alltid honom om mej & Maria, när vi skrattade & busade när vi var små & vad glad han blev av den. Jag hatar den. Och jag hatar den ännu mer nu när jag förstår precis va pappa menade, för den framkallar samma känslor hos mig nu...
Och jag hatar Cats in the cradle också...
Känslomänniska :)
Så vill jag ta din hand, min kärlek
Sätta mig mellan dina ben med armarna om min hals & dina händer i mina.
Du vilar ditt huvud mot min axel & jag känner dina varma, lugna andetag mot min hals.
Vi skulle sitta där & prata om allt & ingenting & vi kunde även bara sitta tysta... För vi vet båda två vad den andre tänker...
Hjälp!
Vad rörd jag blev nu....
Efter dagens lektion som en halvkrasslig Saga fick följa med på, så passade vi på att hälsa på Sagas gamla klass.
När vi närmade oss skolgården började Saga bli nervös; tänk om de inte känner igen mig?
Men hon behövde inte oroa sig! Klassen kom svärmande som bin till honung & hon höll på att mosas av alla kramar! :)
Jag blev så rörd av att se deras reaktioner & jag är övertygad om att Saga kände likadant! :) De hade tydligen saknat henne minst lika mycket & frågat efter henne så sent som för några dagar sen.
Jag tyckte det kändes bra att få hälsa på lärarna & växla några ord med Elin & Andreas! ...Jag saknar också denna klassen, men ibland måste man göra uppoffringar...
På torsdag kanske vi åker & tittar på när de har julshow :)
Barn HLR idag :)
Spännande :)
Godnatt!
Efter ännu en givande dag tar jag kvällen...! :)
Så religiös som man kan bli...!
Idag fick jag chansen att vara på avd 11 - Neonatal. ...Och jag saknar ord...
Jag känner mig helt dränerad & uppfylld på samma gång...!
Och just nu önskade jag så innerligt att jag hade någon som kunde dela mina känslor med & min upprymdhet! Just nu skulle jag verkligen behöva någon som verkligen, verkligen var villig att lyssna till min extraordinära upplevelse & glädjas med mig! För idag var jag med om något helt fantastiskt!
Och jag önskar att jag hade gåvan att kunna återge i ord, de känslor som berörde mig ända in i själen...!
Först när man på håll smög runt de små sängarna & försökte få en glimt av de pytte-pyttesmå barnen däri. Jag trodde lyckan var gjord när jag lyckades se en liten hand vinka ovanför balj-kanten & höra ett litet gnyende.
Jag blev alldeles pirrig när jag kom in hos familjerna & fick se deras ögonstenar sova intill & ge ifrån sig det där belåtna "knorrandet" som nöjda små bebisar gör!
Bara där hade det varit så värt att få vara där!
Men sen fick jag vara med & dela det ögonblick när en mamma lyckades få sin lilla bebis att ta ett rejält tag om bröstvårtan & började suga! Den känslan slår alla OS-medaljer i världen! När känslan av hopplöshet byts mot segerrus! Jag fick vara med när barn som svävat mellan liv & död äntligen fick åka hem till sina syskon & börja sitt "riktiga" bebis-liv! Jag fick vara med & ta prover på en två dagar liten kille, men en likadan kalufs som Kevin hade när han föddes & jag fick till & med vara med o delta & inte bara observera! Känslan av att få stryka med fingrarna över den sammetslena huden & se de små ögonen kika upp nyfiket på mig medan den lilla, lilla handen kramar mitt andra pekfinger. Fantastiskt!
Jag fick följa med till operation väst där ett kejsarsnitt skulle göras på en som egentligen skulle fött en månad & några dagar senare egentligen. Och få stå där & se barnmorskor, läkare & annan personal lugnt & metodiskt ta hand om mamman... & sedan, det första gnyende skriket! Det var som en hand slet ut hjärtat på mig! Jag såg på mamman vars tårfyllda ögon fullkomligt lyste av lycka!
Pappan fick följa med in på rummet där vi skulle ta hand om den lille & koppla upp honom till övervakningsenheten. Jag såg på pappan. Aldrig har jag sett en sån stor karl se så ynklig & hjälplös ut...!
Jag bekräftade honom i hans situation. Han var chockad, vilket jag förstår. Massa människor som springer runt hans lilla son, det piper, tjuter & blinkar & folk ropar ut order. Han slänger en nervös blick på skärmarna. Massa obegripliga siffror & forkortningar & de där skräckinjagande linjerna, vilka en del hoppar & andra ligger platta. Han tittar bedjande på mig; Vad är det som händer? Jag får honom att prata med mig & jag svarar så gott jag kan. Läkaren fyller i med resten.
Men jag kommer på mig själv med att stå där mitt uppe i allt. Jag var med när denne lille ängel kom till världen! Jag var med när han tog sitt första andetag & jag hörde hans första skrik! Fy fan vilken jävla ynnest!
Och ni ska veta vad jag kämpade med att hålla masken (& jag gjorde det nog inte särskilt bra) & tårarna har brännt innanför ögonlocken sedan dess. Jag är så lycklig! Och när jag äntligen fick en stund själv var jag tvungen att släppa på trycket & jag lät tårana komma...!
Min bror skrev till mig att om jag går därifrån oberörd så skulle jag vara omänsklig. Ja, jag fick ju helt klart bekräftat att jag är hur mänsklig som helst! :)
Nej, nu måste jag ta & förbereda för morgondagen...
Tack säger jag bara.
Tack!
:P
Lite som jag lekt fram
med min kreativitet :)
En flicka & hennes hund
:)
Läsvärd lektyr
såhär på lördagsmorgonen. Med en kopp kaffe & nedsjunken i FatBoyen. Mys!
Trööööött....
Slut som artist
Jag går upp 4 varje morgon...
Jag gör mig iordning, får i mig frukost, en promenad på ca 30 min med Musse, väcka barn, klä barn, förse dem med lappar & frukt. Vidare till jobbet, fullt ös hela dagen, eftersom Marcus är snäll & kör barnen på morgonen så hämtar jag dem de dagar jag går förmiddag. Hem.
Det är nu jag ska orka laga mat. Läsa både mina & ungarnas läxor. Göra ordning barnen för natten, natta barnen, lägga fram barnens kläder för morgondagen, förbereda potentiell matlåda, packa ev gymnastikpåsar. Ladda kaffebryggaren, duscha & gärna få somna i någorlunda tid.
Egentligen är detta inga problem, men nu tar det tvärstopp så fort jag öppnar dörren.... Det är som om det är en stor vortex fylld med negativ energi som bara sliter ned mig & min energi ner i ett djupt träsk....
Fy fan....
Provar denna med :)
Men hör & häpna, jag dricker ofta te (?!?!) & utan socker!!!! Jaja... Jag har en gnutta honung i (....) men om man jämför med mina tre deciliter som jag haft tidigare så är detta stort!
Tog mig en bit Budapest tårta & höll på att spy mig själv i mun efter tredje tuggan... Märks att man dragit ned på sockret...
För idag är det Ellies födelsedag! <3 <3 <3
Idag fyller vår älskade lilla skrutt 3 år!
När jag varit ut med Musse-marodören på morgonspromenad ska vi sjunga för henne, sedan blir det presenter & lite fika. Tre paket i olika storlekar ska hon få, & för er kan jag skvallra att det blir en Bamse-bok, "Jake & hans glada pirater"-duplo & givetvis -å håll i hatten- skidor!! :D
I morgon bjuder vi tydligen på lite käk för dem som vill & kan. Jag har i allt kaos som har varit helt glömt bort att meddela mina nära & kära om detta, så jag får slänga ut en tråd snabbt sen, men annars tänker jag bjuda in mina älskade syskon en annan dag när det passar :)
Ärligt talat så har jag haft ångest som fan, jag vet inte hur vi ska hinna få ihop morgondagen riktigt eller hur jag ens ska orka vara "vaken", men det löser sig väl.... Erica skulle förmodligen komma så fort hon lämnat barnen & hjälpa till.
Ett par snabba rader om att det är helt okej på avdelningen, träffat en gammal bekant till mina föräldrar. Jag & min handledare upplever det som jag redan har varit där i hundra år & hon kan skicka iväg mig på ärenden/uppgifter som vanligtvis skulle ta en stund innan hon skulle gjort det. Hon tycker att hon är bortskämd med mig :) Roligt har vi också & eftersom även hon är en gammal grovarbetare, så får man en lite rå ton emellanåt :)
Några dagar skulle vi ev även vara på dagvården & någon på prematura avdelningen.
Nej, nu när jag snabbt som attan slängt i mig min grötfrukost så är det bäst att gå ut med hundkraken.
Ha det gott!
04.56
Som ni vet så hatar jag att stressa. Gick upp kl 4, gjorde mig iordning, ätit grötfrukost & tagit en morgonpromenad med Musse. Men när man går upp i tid, så är det dagar som dessa som gör det så värt det!;
Ute var världen täckt av glittrande iskristaller som matchade den stjärnbeströdda himlen. Skogen runtomkring mig badade i silverljus från vår vackra Luna. Jag såg ett kraftigt stjärnfall & önskade mig........
Det var alldeles tyst. Knappt att man hörde stadens sus där på håll... Grannens hästar stampade runt lite försiktigt inne i boxen & jag bara njöt.
Hela min skalle tjöt, då viruset envist hänger kvar. Jobbar på orena gruppen & att ta hand om onkologbarnen kommer inte på fråga & så länge jag inte är frisk så vill jag inte utsätta dem för det...!
Nu ska jag väcka barnen. Det har varit en skön morgon. Hoppas man är lite piggare idag. ...Och undrar vad farbror doktorn säger....?
Laddar
Ny jävlar kör vi! :)
...En stund senare...
Känslan har väl varit "har du inget vettigt att skriva, så skriv inget alls."
Har hur mycket som helst att skriva, men det känns som att orden stockar sig på vägen ut...
Känns som om jag skulle behöva suga tag i någon & slå o skrika & be den dra åt helvete för att denne utsätter mig för detta! Samtidigt som jag så innerligt önskar att jag bara fick krypa upp i famnen igen... Men jag fortsätter att bygga upp min jävla tegelstens-mur omkring mig medan jag ler utåt med ett påklistrat leende. Slår av. Jag orkar inte mer... Det är yta & åter yta. Spelar en show.
Jag tänkte; om jag bara kör på, låter dagarna passera i rasande takt så är det snart över! Men så fick jag höra att detta var tydligen inte rätt väg att gå...
Men om jag njuter av här & nu, på mina egna villkor, bakom min mur & så kan du stå där på andra sidan & inte beröra mig....
Vi pratar mycket om barn & sorg. Insåg vad mycket mitt egna barn fortfarande sitter skräckslaget bakom murarna & skakar...
Jag är glad att jag hade min storasyster när lillsyrran blev sjuk... Men först nu inser man vad jävla tungt det varit att vara "det bortglömda barnet" i skuggan av hennes sjukdom & dels det att inte riktigt veta varför. Att få höra av mamma att Maria är det minsann synd om & får "förmåner" för hon kunde ju faktiskt ha dött. Och ja, det kunde hon. Svårt att förklara, men hon använda Marias tillstånd för att rättfärdiga vissa saker som man nu inser är ju sjukt bara det....
Men även alla dödsfall. Att jag dum som jag var aldrig tog farväl av mormor. Att jag, när mamma dog, slog av & satte upp värsta textboksexemplen på försvar, men ingen reagerade eller erbjöd mig hjälp, vilket jag nu idag skulle ha insisterat på.
Herregud vad destruktiv jag varit. Utsatt mig för fysisk & psykisk terror av män som jag inte ens borde sett åt från första början. Blev så jävla hjärntvättad att jag än idag är så övertygad om att jag inte är vatten värd...!
Även fast jag nu åtminstone lärt mig att jag kanske har någon form av egenvärde....
I måndags när jag gick med Musse svämmade det över. Ångestattackerna kom & gick i vågor. Kunde verkligen gå från att vara ok, till att stå ihopvikt & hulka hysteriskt längst vägkanten med en Musse som inte förstod något. Jag kunde inte andas & jag mådde verkligen skit...! Jag är tacksam att jag läst om detta, så jag får inte panik när strupen snörper ihop sig & jag vet att paniken går i en topp & sedan dalar av... Men jag fick nog 3-4 episoder under promenader, dvs ca ett "anfall" per kilometer.
Som tur var skrev Erica & jag var väl såpass ärlig o sa som det var. Finaste vännen kommer ut & håller mig sällskap ända tills barnen ska hämtas. Det var guld värt...!
Nu ska jag passa på att sova. Klockan ringer 4 i morgon! :)
Verkligheten kommer ikapp
Som en njurspark & en smäll på käften.
Första dagen på avd 12 gjord! Blandade känslor, men i utbildningssyfte bra! Tar det som en komplimang när handledaren suckande kommer på sig med att glömma informera mig, då hon tycker att det känns som jag varit där i hundra år :)
Kommer till insikt med så mycket...
Nu ska jag kurera mig, sedan blir det läkaren efter jag slutat jobba i morgon.
Mina USK grejjer kom idag. Känns overkligt verkligt! :)
🌸
Everything that kills me, makes me feel alive...
Helt plötsligt
känns det som om hela världen ligger för mina fötter! Jag är fri & kan göra vad jag vill! Nu jävlar! 
Jag vet
vad jag ska göra om vi firar jul i Säfsen (eftersom jag hatar skidor)!! :D
En givande dag!
Kort morgonpromenad med Musse, skicka barn till skolan, tôlande med nya grannen (minns inte vad han heter?), åkte till skolan, givande utbyten i mötet med alla dessa härliga människor! Åkte till Hannah & där fick man sig en rejäl dos må-bra-känsla! Hoppas på påfyllning "sent som Satan" på lördag! Åkte hem, 4,6 km promenad i RASKT tempo (flyger snart fram! :) ), givande samtal med Erica på telefon.
Våra undersköterske-/barnsköterske broscher är beställda & det börjar sjunka in nu att om 5 veckor har jag en riktig utbildning med tillhörande yrkestitlar! Hannah frågade mig om jag inte skulle ha en sjuksköterskeklocka, men det sa jag att jag önskar mig i student-present! ;) (Även fast jag inte tar "studenten" förän i juni nästa år när gymnasiekompetensen är fullständig, eller ska jag se det som när jag är klar med religionen - i maj - då matte B bara är ett behörighetskrav för sköterska? :P). Och ja, det är LILA som gäller!
Nu pimplar jag "energi"-te. Känner hur det värker i benhinnorna efter promenaden. Det verkligen brände i benen, men jag lyckades ändå piska på fläsket & tävlade hela tiden mot de resultat som runkeeper presenterade för mig var 10:e minut & de blev till min stora glädje bara bättre & bättre! :)
Familjen blir sen hem idag, vilket inte gör mig någonting. Är trött (& nöjd) & vill helst bara sova nu.
I morgon ska jag ta mig en extra-tur till skolan. Gamla 41:an & 42:an ville ha genomgång på en del praktiska övningar & jag kände att repetition är aldrig fel, så jag tänkte åka dit & öva venprover. Synd att de inte tar avfall, annars hade någon säkert fått provsticka på mig. Att sticka på övningsarmar ger en förvisso en känsla för tekniken, men att sticka på riktigt är en helt annan sak... Jag hade en himla tur på Onkologen där det fanns många nål-vana människor som lät sig övas på & de finaste sjuksköterskorna som gav mig tips & råd i världsklass! Som att om det inte funkar i armvecket, prova på handen & rullar ådern, ta då en "klyka" & stick emellan! Guld värt! Är tacksam att de finns de med tålamod & förståelse så att såna som jag kan få lära oss & bli duktiga vi med.
Kom att tänka på någon som också läste undersköterska. Undrar hur det gick med arbetssökandet där...? Det är ju som de säger. Man får inte jobb på sjukhuset, alla älskar sina jobb för mycket där. Men man kan liksom smyga sig in. Gå med i vikariebanken, ta allt som erbjuds, vicken kommer tillslut att bli längre & längre tills man tillslut bara blir kvar på något ställe :) Trägen vinner har jag hört....
Är man lättroad
när vissa personers kommentarer får en att spontangarva under lektion? :) Tur att vi är bästa klassen!
Min skola
är fruktansvärd! Se vad grann-klassen tvingar oss att äta! :)
Och mörkret faller på...
Repeterat basics när det gäller vård & omvårdnad; normaltemp, blodsockervärden, normalt systoliskt/diastoliskt tryck m.m. hos barn. Har även sneglat lite på sjukvårdsprogram & - faktiskt- fått en del bra idéer när det kommer till att förhålla sig till sjuka/skadade barn.
Börjat så smått med maten & känner hur träningsvärken smyger på :)
Teet var helt okej, trots att jag drack det utan socker... Tänk vad man utstår när man är desperat ;) Och funkade det då? Ja, vare sig det var psykiskt eller om det var faktisk verkan, så somnade jag iaf inte. Men det är klart att ögonen känns ganska tunga ändå.
Nej. Bäst att fortsätta med mitt...
Ja, jag vet
- men jag är desperat! *säger hon som somnar stående*
Okej!
Tänk att det skulle gå över ett år innan jag skulle fatta att Musse ÄLSKAR grisöron! :)
💋
Nöjd!
Någon påstod att det var tisdag. Någon del av min hjärna vägrar inse det.
Behöver jag säga att jag är vansinnigt understimulerad? Vilket märks då jag känner mig låg... Och hjärnan skrumpnar liksom ihop, så jag kan inte komma på vad jag ska ta mig till heller.
Så, även idag blev det ca 4,5 km rask promenad i riktig Nordanvind med friska regnstänk i ansiktet. Hade Galaxee i hörlurarna som piskade på mig att länga mina steg. Blir irriterad över att benen känns på tok för korta... Men jag fick upp flåset, trots att Musse var med & behövde göra sitt & emellanåt verkar vi nästan tävla om vem som går snabbast. Svett blev man också.
Väl hemkommen fortsatte jag även idag med styrka & Yoga. Känns otroligt skönt & speciellt då under Yogan när man märker att smidigheten kommer krypandes tillbaka & man känner hur muskelknutorna hoppar loss. Dessvärre känner jag mycket av foten. Till vardags så kan jag "glömma" att den känns, men jag kan inte t.ex. sitta på knä med fötterna under rumpan utan att det känns riktigt jobbigt, men om jag däremot lägger ut benet/foten i en onaturlig vinkel, så känns det bättre (?!). Undrar hur länge jag ska dra med att höra utav mig till farbror doktorn? Saken är väl den att deta är något som "jag kan leva med" & jag är tyvärr funtad så, att så länge jag inte är medvetslös, blodet sprutar eller benpiporna sticker ut, så behöver jag inte gå... Sen skulle jag aldrig komma på tanken att ge det rådet till mina patienter, varför ska man leva som man lär? :)
Så, tränad så att svetten lackar & musklerna skakar av utmattning & må-bra-hormenerna ger mig en liten rusch. Nu ska jag få i mig en banan, sedan blir det dusch & så skulle det visst handlas igen då...
Väl hemkommen igen så får jag nog lov att fortsätta plugga.
Glad!
Hittade en gammal favoritgrupp på Spotify; Galaxee! :D
Härlig morgon!
Barnen & gubben ivägskickade. Jag & Musse har tagit vår 4,5:a
Laddar för min & Ericas utflykt en ledig helg. Planen är att gå från Karlstad till Ransäter, övernatta där & sedan fortsätta Ransäter - sommarstugan. En vänlig själ får sedan plocka upp oss där, då åtminstone tiden säger ifrån om inget annat skulle göra det! ;) Nån mer som vill hänga på?
Vore hur najs som helst! :)
Nu blir det lite fysisk träning innan jag ska plugga på lite inför nästa vecka.
När mannen kommer hem
tänker jag rymma.
Inga planer, inga mål, men jag måste andas. Kanske bara åker planlöst omkring som förr. Tar en kaffe med mig själv & tänker... Eller så kanske det är någon som har lust att ses?
Söndag!
Förmiddagspromenad.
Jojje fick vi vända tillbaka med, då jag o Musse var de mest fruktansvärda varelserna på jorden som skulle ut i regnet. Blir väl 5 km åtminstone. Foten ömmar, men det tänker jag ignorera.
Fars-dag uppmärksammades med present & frukost på sängen.
Själv hälsar jag en varm kram till min pappa, vart än han än befinner sig...!
Mys ❤
Efter en skön morgonpromenad & en del plock, landade jag i Ellies soffa för att prata med Therese om dagens hundvakts-uppdrag.
Musse kom & lade sig hos mig & nu har jag inte hjärta att flytta på mig...! :)
En liten bit till....
Efter att ha avverkat 4,5 km promenad i rask takt med Musse, så har jag nu pratat med min nya studievägledare, som verkar vara en god efterträdare till Lena. Så, som jag sagt, om ca 7 veckor är jag färdigutbildad uska/barnsköterska. Efter det kan vi fira julen. Den 13 Januari drar det igång igen (om jag inte blir nekad förstås) med matte 2a (som heter så fint nu för tiden, & jag kunde välja vilken jag ville av 2a, 2b eller 2c.) & religion 1a. Jag kommer (tyvärr?) läsa matte tre dagar i veckan. Jag valde dock att inte ta det på distans, då jag känner att jag behöver den lärarledda undervisningen där. Religionen låg på kvällstid, som väl var (?) på en dag då jag redan går i skolan.
Jag funderar fortfarande på CSN biten. Känner att mycket hänger på hur jobbsituationen ser ut. Men man kan nog knåpa ihop något som passar. Så, om man kanske skulle slå till & göra högskoleprovet till våren en sista gång för att önska chanserna & sedan blir det till att söka UNI till hösten. Jag låg dock 100p för högt, så jag får välja bort något... Vad det nu innebär? Kommer jag in på UNI så har jag som sagt 6 terminer framåt planerat. Med andra ord så vet jag vad jag har att göra de kommande 4 åren om inget förutsett händer.
Väntar på att "Göteborgs-Marcus" ska höra utav sig, så jag vet hur det blir nästa helg.... Skulle vara intressant att komma iväg på kurs!
Hursomhelst. Ska slå på lite kaffe. Är kroniskt trött, nästan så att jag tycket att det börjar bli löjligt... Sedan får jag passa på att plocka lite, innan familjen kommer hem. Handlas ska det visst göras också.
Bäst att köra på! :)
Sist i säng, först upp :)
Precis kommit hem från Rädda Barnens introkurs & känner mig supertaggad. Skönt att känna att man får möjligheten att faktiskt göra något för att påverka.
Jag har gått med i Rädda Barnen för flera olika anledningar. Dels för att jag är så väldigt medveten om vad som försiggår där ute i världen... Det är klart att jag bryr mig globalt om vad som händer med våra barn, men för mig handlar det mest om att vara aktiv på ett väldigt lokalt plan. I mitt kommande arbete kommer jag träffa på barn som är enligt mänskliga rättigheter en utsatt grupp. Men jag känner ett engagemang för barn som har det svårt på olika vis. Jag känner att jag kommer ha nytta av det här, både som en "Barnrättskämpe" (som tydligen är benämningen vi går under) & inom yrket.
Sedan vill jag inte vara den som bara köper mig fri från mitt dåliga samvete, utan jag vill faktiskt jobba med barn & förhoppningsvis göra skillnad. Så för mig så väntar nu redan i November (förhoppningsvis) en utbildning i Barnkonventionen. Många blir trötta bara av att höra ordet konvention, lagar & paragrafer, men detta är faktiskt intressant. Det jag blev förvånad över var att barnkonventionen inte är svensk lag, utan bara något som man tar hänsyn till utifrån våra lagar. Så detta är något som det arbetas för, att barnkonventionen faktiskt ska vara svensk lag.
Eftersom min studievägledare har gått under jorden, så fick jag idag ta kontakt med en annan kvinna. Hon hade räknat på mina betyg, så i morgon ska jag ringa till henne så ska vi se vad vi ska koka ihop. Det enda jag behöver som särskild behörighet utöver gymnasiebetygen, är matte B. Ska bara få reda på vad som fattas för att jag ska ha komplett gymnasiebetyg... Guuud vad jag är rudis när det kommer till såna här saker. Men jag tror min hjärna börjar komma ikapp & jag fattar vad som sägs i alla spalter & förklaringar på universitetssvenska & fackspråk.
Så, om drygt 7 veckor ska jag vara utbildad undersköterska/barnsköterska. Som jag har tänkt - om gud vill! - så ska jag läsa dessa "utöverämnen" under våren/sommaren. Beroende på vad mycket det handlar om, ska jag även jobba. Till hösten ska jag söka till Sjuksköterskeprogrammet på UNI, därefter är det "bara" 6 terminer kvar tills jag är klar. Vi får se om det blir någon påbyggnad på det sen. Det beror nog på vart i livet jag står då.
Nu är jag helt fullproppad av information & inspiration, så nu tänkte jag runda av här & ta kvällen. Ska bara maila min Ulla & tipsa om ett studiebesök.
Godnatt alla rara! :)
Det hade regnat i flera dagar
den där sensommaren, så allt var blött & lerigt. Trots det så var det ingen som backade när det bjöds till dans i parken.
Nellie & hennes vänner hade anlänt i Nellies amerikanare & blivit förpassade att parkera på en lerig åker. Hur de skulle ta sig därifrån sen, var ett senare bekymmer.
Stämningen var på topp & förväntansfulla ögon glittrade i ljuset som började söka sig ned bakom trädtopparna. Parken låg inklämd i en typisk svensk barrskog, med en stor dansbana & scen som liknade ett förväxt lusthus med sitt vitmålade trä & snickarglädje.
De tre vännerna gick grusvägen fram som ledde bort till festområdet som var pyntat med långa ljusgirlanger mellan tallarna. De skulle just passera en sliten Impala överfull av flickor med tveksam lämplig ålder & lortiga raggar-wannabes då en av dessa herrar fick syn på henne. Han log ett flottigt leende & knuffade bort den unga flicka som nyss stått & hängt trånande runt hans hals. Mannen var känd i dessa kretsar & det var inte ett smickrande rykte som hängde efter honom. Han kom fram till Nellie med en självsäker hållning. - Hej sötnos. Ska du in & dansa?
Nellie, stoppade händerna i de utslitna jeansen, sköt bak axlarna & granskade honom uppifrån & ner. - Mycket möjligt. Men inte med dig.
Charlie som stått lite bakom kom fram & lade armen om Nellie, såg på slemmet utan att säga ett ord & så fortsatte de gå. Lort-raggaren stod kvar & såg efter dem, märkbart irriterad över att blivit nobbad.
Musiken växte med varje steg, liksom förväntningarna. Nellie var the designated driver, men Charlie & Mia hade hjälpt humöret på traven med lite vuxen-dricka sedan några timmar tillbaka. Borta vid ett av de uppställda borden satt ett gäng bekanta, så Mia gav upp sitt flick-skrik & sprang dem till mötes med öppen famn. Charlie släppe armen om Nellie då han stannade till för att prata med en annan bekant som kommit fram för att prata med honom. Stämningen var på topp; Det var sommar, fest, glada & goa människor & inga bekymmer i världen. Det var dans till diverse RockaBilly-band som förärade kvällen med sin livemusik. Det var prat & skratt medan kvällen sänkte sitt mörker omkring dem. Efter att ha buggat järnet med Charlie & någon annan kille som var vän till honom, kände Nellie att det var dags att svalka av sig lite. Hon gick ut en bit i skogen, satte sig på en sten & betraktade skådespelet på avstånd. Hon log. Ovanför trädtopparna hade miljontals stjärnor kommit fram & lovade en klar & stilla kväll.
- Hej Nellie.
Hon hade inte räknat med rösten som plötsligt talat bakom henne & fått henne att hoppa till. Hon vände sig snabbt om & såg in i Rikkis ögon. Han log mot henne & plötsligt kändes allting om möjligt ännu bättre! Han slog sig ned bredvid henne på stenen, nära. Hon hade svårt att avgöra om det fanns en annan avsikt, eller om stenen de satt på saknade mer utrymme.
Hon kom på sig med att rodna & slog ned blicken i marken.
- Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för längesen vi sågs...! Citerade han Ledins sångtext med en retsam underton. Hon skrattade & sedan var samtalen igång.
Det hade alltid varit så väldigt lätt & samtidigt så svårt med Rikki. Han gjorde henne glad & vemodig på samma gång. Det kunde i sin tur bero på allting som Rikki hade en förmåga att röra upp i henne.
Rikki babblade på. Han hade talets gåva & kunde få en skruvbricka att bli intressant! Och medan han pratade på om sitt, så passade Nellie på att insupa varenda liten detalj på honom. Hans solbrända hud. Den arbetsmuskulösa kroppen, som avslöjades av den halvtighta, vita t-shirten med uppvikta ärmar. Hans hår var mörkbrunt, längre uppepå & kortklippt runtom. Han hade en hårslinga som envist rasade ner i ansiktet på honom, men som han bekymmerlöst strök bort med hela handen genom luggen.
Hon måste ha sett fånig ut, för plötsligt slutade han prata & såg på henne med en underfundigt leende. Hon rycktes ur sin dagdröm & kände sig påkommen.
-Vet du vad mycket jag har saknat dig? Sa han & verkade inte vänta på något svar från henne. Istället så verkade han, helt ogenerat granska varenda detalj på henne. Han lyfte handen & strök henne över kinden. Hon vågade knappt andas & han log, skakade på huvudet som om han höll en inre dialog med sig själv. Sedan flyttade han till hennes nacke & drog henne till sig. Deras läppar möttes & nu förstod hon äntligen vad det var de skrev om i böckerna... Allt runtomkring henne försvann & det enda hon kunde uppleva var hans varma, mjuka läppar mot sina... Hon kunde känna hans doft blandat med cigarettrök & hon blev plötsligt väldigt medveten om värmen från hans kropp. Hela världen snurrade i rasande fart & upplöstes till fyrverkerier. Hon önskade att det här aldrig skulle ta slut.....
...........
Det går bara utför...! :)
Ja, tanken var ju att jag skulle vara såååååå produktiv idag.
Men när morgonpromenaden skulle gås, så började det regna & jag hade inga regnkläder, så det fick bli en kortis & hem igen. Bytte kilometrarna mot Yoga. Jobbigare än vad man kan tro om det görs rätt... Skönt för kroppen & man blir väldigt medveten om vad stel & sinnessjukt spänd man är.
Hursom. Kände mig låg & alldeles för trött, så jag "skulle bara se ett avsnitt av supernatural" (hur dålig den serien än må vara...), men kom på mig själv att jag somnat bort från allt. Ingen jättestund, men ändå. Har svårt att komma igång, men beslutade mig för att röja i köket.
Jag öppnade kylskåpet & stannade upp. Vad skulle nu de här nydiskade djupa tallrikarna in i kylskåpet att göra, nu igen?
Fumlar & tappar saker. Får tänka till ordentligt när det kommer till enkla saker, den här skopan med kaffepulver, vart skulle den läggas...? Var det i filtret eller...?
Nej, bäst att kämpa på.
:)
Inte bara jag som fryser :)
Koppla ihop pusselbitarna
Det är jag. Mitt liv. Min kärlek.
:)
Jävlar i min lilla låda!
Nu har jag vart på "min" avdelning, träffat "min" handledare (vi kommer komma så vansinnigt bra överens!) & jag svävar på moln! :) jag har även fått mitt schema, 1:a veckan 4 fm, 2:a veckan jobbar 6 dagar av sju varav två kvällar, 3:e veckan 3 dagar fm, 4:e veckan5 dagar av sju, en kväll & en dag då jag kan få vara på ex neonatal & 5:e & sista veckan gör jag alla vardagar, varav en kväll. Sedan hörni är jag visst utbildad undersköterska/barnsköterska :)
Och jag pratade med "min andra Ulla" & blev nästan alldeles rörd. Hon tycker att jag är som klippt & skuren för det här & skulle bli en sån himla bra sjuksköterska! Så hon tyckte verkligen att jag skulle fortsätta. Enda nackdelen skulle vara att det var mer & mer administrativt arbete, men bortsett från det så tyckte hon att jag i hennes ögon redan var sjuksköterska. :) Behöver jag säga att jag kommer sakna mina Ullor mest när detta är över? Jag blir rörd över att det finns de som verkligen tror på mig, när inte jag själv är förmögen att kunna göra det....
Tack alla ni fantastiska & goa människor! Kärlek till er alla! ❤
Sitter & tar en kopp kaffe
i sjukhusets cafeteria medan jag väntar på min flock.
Än är det lugnt & dämpat medan sjukhuset sakta vaknar till liv...
Jag sitter o ser på alla människor. Analyserar. Hittar på historier om vem, hur, var & varför. Ser något bekant ansikte ibland. Läkare, syrror, USK:or & patienter. Ibland står deras öden skrivna som stora neonskyltar i famnen på dem... Byggfolk springer det här också. Även där bekanta ansikten.
Längtar. Tänkte försöka finna modet att gå upp till "min gamla avdelning" & säga att om 7 veckor (?!?!?!) så är de välkomna att anställa mig! ;) Skämt å sido. Men jag finns väldigt tillgänglig som vik-personal om de vill. Hellre att få in en liten tå någonstans & pussla ihop allt med olika vik inom både sjukvård & Caland om det på något vis kan bidra till att jag slinker in mer & mer.... Men. Jag har hört att man måste hoppa även om man inte riktigt vågar. Och jag mantrar mitt gamla mantra;
Om man låter det bära eller brista, är det förvånansvärt vad ofta det bär. :)
Och som genom ett trollslag
så var det onsdag.
Jag har "My Immortal" ekande i huvudet. Ett rastlös vemod. Men måste vemod vara något negativt? Man kan känna sorg & det kan ändå vara ok....
Det kryper i kroppen på ett tyvärr ganska okonstruktivt vis... Kanske för att jag ännu inte riktigt behärskar kraften alla gånger att vända denna rastlöshet till min fördel. Försöker komma på om det är den konstnärliga ådran som pockar på, eller träningsnarkomanen. Kanske lite av båda. Jag har insett en sak med Marcus dock... Att hursomhelst så är bra utrustning A & O. Kvalitet framför kvantitet. Inser att så är det även om man ska göra något kreativt som att måla, teckna eller så... Skulle jag börja rita igen, så duger inte kopieringspapper & skolans blyertspennor från 1994.... Bra papper är dyrt. Bra pennor i olika hårdheter är inte billigt det heller... Och just nu känns det som att pengarna kommer till bättre användning på annat håll.
Men min rastlöshet kan även komma ifrån den instängdhet jag ibland känner.
Jag har inget emot att vara hemma & inte ta mig tiden att åka... Men jag är i vilket fall som helst en person som behöver det där lilla extra... Många verkar dock förväxla "det där lilla extra" med något som måste vara omvälvande, passionerat, dyrt & omständigt. Men, det där lilla extra kan vara snöflingorna som landar på mitt ansikte under promenaden. Det kan vara känslan av sanden under min kropp när jag sitter på stranden tillsammans med dig & pratar om allt & ingenting. Det kan vara blicken jag får av en främling, dig eller mina barn. Men givetvis kan det även vara att flyga fram genom skog & mark på en hästrygg, att sitta på tåget (bilen) & se landskapet susa förbi på väg till något givande mål eller stå vid relingen & förundras över att havet ibland verkar lika oändligt som universum. Klart jag skulle vilja se Barcelona, Peru, Egypten eller andra delar av världen. Men jag blir glad bara om jag får ta mig till ett annat län då & då.... :)
Nu ska jag väcka barn & göra oss redo för dagen. Idag väntar CSK! :)
Så var det över...
Och alltid med den vemodiga känslan som att man skiljs från en kär, gammal vän....
Har äntligen läst klart Vindens Skugga & jag är glatt överraskad! Den var långt mycket bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nu är det dags att fortsätta läsa Children Who Have Lived Before.
Ja, fast inte ikväll då...
Nu ska jag sova. I morgon vankas studiebesök på "min" avdelning. Min lärare bad mig ta hennes plats i morgon, då hon själv inte kunde närvara... Jag blev lite glad faktiskt :) Ja, inte av anledningen till hennes frånvaro, men för att hon bad mig om hjälp... :)
Men nu blir det sova som sagt. Hoppas på härliga drömmar nu när mitt undermedvetna ska bearbeta boken ;)
Godnatt alla!
utdrag
"...Jag tackade Gud för varje minut vi fick tillsammans, för varje natt vi fick sova med armarna om varandra, och jag gjorde allt för att dölja tårarna som vällde fram av vrede över att jag hade varit oförmögen att älska honom som han älskade mig, oförmögen att ge honom det jag till ingen nytta hade lämnat kvar hos Julián, att jag skulle ägna resten åt mitt liv åt att göra den här stackars mannen lycklig och försöka ge honom tillbaka åtminstone en liten smula av allt han hade gett mig."
Ur: Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón
Så varre tisdag då´ra....
Men han en jävligt dryg känsla som liksom hänger kvar i kroppen....
Tomheten hänger kvar efter dig. Jag insåg igår att jag saknar dig helt vansinnigt mycket.
På några få dagar gick vi igenom en smärre livstid med skratt, gråt, drama, passion & en sådan vansinnig, obeskrivlig längtan. Du anar inte vad du fick mig att känna...!
Jag tog dig från den person som älskar dig mest, men hon misstyckte inte. Hon ville att fler skulle förstå vilka otroliga känslor du kunde frammana, få andra att förstå varför hon själv fallit så hopplöst för dig.... Och hon hade inte fel....
Mest av allt minns jag nog vår resa till Göteborg. En iskall Januaridag, men snön som bäddade in hela staden i en dovhet som bara vintern kan göra... Har ni lyssnat till vintern? Världen låter annorlunda... Förmodligen får jag mest medhåll från de blinda. Det är lustigt att de blinda är oftast de som "ser" mest.
Jag minns hur vi kom till hotellet. Jag älskade hotellet, för det var inte ett höghuskomplex som jag fördomsfullt föreställer mig hotell, utan ett stort, grått hus med vita knutar, inklämt emellan dessa jättar i hamnen.
Har ni sett vilka fantastiska iskristall-formationer kylan i hamnen kan åstadkomma?
Vi hade mött upp min lillasyster innan vi åkte till hotellet. Det skulle bara vara vi nu, dessa dagar.
Ljuset i hotellet var inte obarmhärtigt vitt, utan en varm, dämpad belysning.
Vi gjorde oss hemmastadda i vårt rum som jag älskade. Det var nog det finaste rum jag bott i.
Jag & syrran tog bussen in till staden, & medan alla spänningar släppte & frigjorde både hysteriska skrattanfall & huvudvärk, så stannade du troget kvar på hotellrummet.
Tillslut gav jag & syrran upp & åkte tillbaka till hotellet med dricka & godis. Jag tog dig i min hand & du fick följa med ned i sängen, där vi tänkt spendera resten av kvällen.
Jag fascinerades över vilka känslor något som du kunde framana... Nu för tiden är någon som du det enda som kan ge mig det....
Igår satt jag med en annan i soffan. Visst, det känns... Pirrar & väcker en viss nyfikenhet & längtan... Men inte som du...
Så, nu måste jag hitta en andra, engelsk version av dig... Den svenska var nog för lam... Tappade intresset fort... Det är något med det engelska, som gör att känslorna förstärks....
Tack Therese för att du introducerade oss & lät min få en inblick i den kärlek som du har för denna..! ;)
Jag minns när Du stod med gråten i halsen & var så förbannad på att det är över.... Jag kan förstå varför du kände så....
När jag tillslut
vaknade upp ur dvalan jag befunnit mig i, då jag suttit djupt försjunken i böckernas värld, insåg jag vad tyst här är... Så tyst att livet utanför inte kan smyga runt huset utan att bli upptäckt.
Kanske var det därför som jag hoppade så högt när något hårt & tungt ramlade någonstans i huset. Midden & Musse var inte skyldiga då de låg & sov i min omedelbara närvaro. Det var ingen vanlig knäppning från huset. Efter alla timmar med tystnad här hemma denna hösten, så kan jag definitivt varenda en. Inklusive gnagaren som snyltar någonstans innanför väggarna. Kanske var det samme gnagare som nu vågat sig ut för att riva ner någonting?
Allt såg dock ut att vara på sin plats...
Märkligt ljud.....
Tänk att få
gå med dig, hand i hand, tillsammans genom regnet.
Och vi behöver inte säga någonting, för allt är redan sagt & det som inte sagts kan vi läsa i varandras blickar...
Genom tusen år har jag vandrat & åter tusen ska jag fortsätta...
Tusen lärdomar har jag lärt, men är blott en enkel lärling. För jag behöver tusen & åter tusen för att nå ljuset, men jag är på rätt väg...
Men hur ska jag kunna lära mig om jag inga misstag gör?
Learning how to stand is why you fall....
Sa jag något om att regnet stillat sig!?
Det var ju förstås ett skämt, för knappt 3 km in på promenaden så tyckte himlen att det vore riktigt fränt att öppna sig. Men, jag var ju rätt klädd åtminstone.
Kunde inte sluta att fån-le. Med regnet rinnande i ansiktet, så njöt jag ändå i fulla drag av här & nu.
Den första advent så har Eddie & Caja en välgörenhets drop-in. Jag är grymt sugen på att samla ihop ett gäng & åka dit. 500:- kontant, går oavkortat till julklappar i form av böcker till barn här i Sverige som inte har det så gott runt jul... Ni kan läsa mer på deras Facebook sida. Dot-work-tatueringar i black-and-grey, för hand eller med maskin. Någon som är sugen på att hänga på? Vi delar på drivmedlet dit, får lite härligt bläck i skinnet & gör dessutom en god sak tillsammans med trevliga människor! :)
Nej. Nu är dett plugga som väntar.
Livskvalité!
Jag är varm & torr.
Barnen ivägskickade & jag har fått chansen att prata med de nya grannarna. Nu är vi ett mindre samhälle som står & väntar på bussen varje morgon! :)
Regnet har lugnat sig något & jag njuter av frisk luft, höststämning & vackra landskap! Musse verkar lika nöjd som mig med att falla tillbaka i våra morgonrutiner. När vi kommer tillbaka hem, ska jag värma glögg, krypa upp i soffan & läsa massor om barn & sjukvård. Ska färska upp minnet vad det gäller provtagning & vilka rör (färg) i vilken ordning till vilket prov. Fördelen med barn är att få använda butterfly nålen, nackdelen är att det inte blir så mycket lättare för det. Men greppet känns bättre :)
Nej. Dags att bara njuta av här & nu.
4.30
Pep alarmet & det var dags att kliva upp till en vardag igen.
Ute fullkomligen rasar det ner regn. Ska bli skönt att få gå med barnen till bussen & sedan ta vår promenad på dryga 4 km. Faktiskt :) Jag har väl mina fulfräna blå stövlar & regnjacka!
Sedan blir det till att plugga.
Nya tag! :)
I morgon vankas vardag
Det är skönt att få ett litet break, men samtidigt ska det bli skönt att komma tillbaka till vardagen & till rutiner. Förutsatt att barnen tänker bli friska förstås....
Det betyder också att det bara är 2 veckor kvar till sista praktiken, vilket verkligen innebär slutspurt då de sista 5 veckorna av mina USK:a studier kommer bestå av arbete (praktik) OCH skolarbeten! Sen hade jag visst tre barn & en vardag på det. Ska väl vara själva fan om jag känner mig understimulerad då..... Så mina älskade vänner, passa på att umgås med mig under två veckors tid nu, för sen är det kört! ;)
Tur att man är kort
För jag har en pyttepyttepytte ruta att krypa ihop i fosterställning på, då jag inte har hjärta att flytta på vare sig sjuka ungar eller katt....
Saga var på
Halloween party hos grannen. Givetvis skulle hon vara Clawdeen Wolf från monster high & mamma försökte göra sitt bästa för att få till det. Ja, ni som känner henne, vad tycker ni? :)
^^
1:a November
Nu är jag redo för vintern! Den vackra hösten är borta & nu är det bara förmultnande.
Nya grannar flyttar in.
Jag är tvärtjock i halsen.
Idag ska Saga på halloween party.
Jag är nöjd över att Jens bytte mina vinterdäck - fullservice!
Hursomhelst. Krypa ner under filten. Här är återigen minusgrader inomhus.
