tellhim

En trött trebarnsmamma sitter & gör morgontoan med trosorna i knävecken. In stapplar ett litet penntroll, blinkar nyvaket mot mamman & bränner av ett brett leende. Sedan går penntrollet resolut fram till mamman & kliver i hennes trosor. Där står hon & ser sådär nöjd ut som bara ett penntroll kan göra. Synen av sin älskade unge, iknödd samma trosor som sin mor (samtidigt), framkallar onekligen hjärtevärme! :)

Musiken strömmar ur högtalarna. Trots högt tempo ger låtarna en känsla av bitterljuvt.
Mardrömmar.
Solen går upp över byn & jag skymtar en ljusblå himmel.
Allt är så vanligt. Smulor på bordet & sopkorgen full- vanligt! Irriterande & skönt som ett myggbett.
Vissa har rätt när de säger att avhållsamhet gör en avtrubbad.
I dag går det i samma anda som igår med att plocka & fixa & styra upp. Irriterande nog har de låst mitt förråd med ett hänglås, så en bultsax vore på sin plats. Men vad vore livet utan uppfriskande motgångar?
Sakta börjar det forma sig det nya livet.
En del av mig längtar till morgondagen, till "mina blattar" som de själva refererar sig som.
Men nu ska jag njuta av stunden här vid frukostbordet. Med smågnabb över vem som tog mest yoghurt & vem som ska hälla juicen.

Bubblande snarkningar hörs alldeles bredvid då jag knött ihop mig i min flådiga bäddsoffa med 2 av 3 barn. De sover & jag känner mig trött, nöjd men ändå lite, lite sorgsen.
I nya lyan är det kaos. Jag tycker inte jag har gjort så mycket annat idag än att plocka, packat, sorterat & försökt att organisera men nu ser det nästan värre ut än innan. Orken rann ur mig alldeles. Disken & skräpet står kvar sedan jag fuskade till barnen kvällsmat i form av en flottig pizza nedifrån gatan. Nackdelen med att bo i byn: onyttigheter är alldeles för tillgängligt! Fördelen: märkligt nog så rör jag mig mer...?
Jag orkar inte. Blev så less när allt mitt slit idag känns så ogjort. Började skruva isär barnens sängar för att kunna bygga ihop dem som våningsängar igen. Tänkte att jag åtminstone kunde förbereda genom att byta gavlarna & när de ändå var lösa - skruva fast beslagen. Men inget gick som jag ville. Förmodligen är jag bara en tjej & alla vet juh att tjejer inte kan med verktyg som skruvdragare. Självklart vill jag skylla på att träet är för hårt & att jag behöver förborra så att skruven ska orka dra sig. Men så är det säkert bara en bra ursäkt för att jag förmodligen gör åt helvete fel...
Så jag sket i disken. Släcker man lampan så är det ingen som ser. Visar fingret åt rummet med halvmonterade barnsängar & slängde mig i säng-substitutet. När jag vaknar i morgon är jag förmodligen redan färdigstylad, humöret är på topp & när jag öppnar balkongdörren kommer skogens alla djur hälsa mig en god morgon...!
Eller? Inte?
Hursom. En bättre feeling i morgon vore inte fel! Som en sådan jag fick i morse... Abstinens... Hoppas få mig lite i morgon. En liten dos så att man jämt orkar en stund till... I en vecka till?
Nu ska jag dra täcket över huvudet.
Somna till ljudet av mina barns snarkningar, Middens spinnande & regndropparna mot fönsterblecket...
Regn...

Slits så mellan de olika emotionella stadierna att jag funderar på huruvida jag kommer gå ur denna period med förståndet i behåll...?
Inte för att jag någonsin haft speciellt mycket till ett förstånd, men ändå. Tvångströjan är nystruken & ligger snyggt vikt & framlagd.
Sitter med finaste killen vid matbordet. Kaksmulor lite utspritt & han kör med sina leksaksbilar med stor passion fram & tillbaka längst bordskanten.
P3 babblar på i bakgrunden & jag har inte ens bemödat mig att ta mig ur pyamasbyxorna.
Bröt mig ur mina antisociala bojor i går, tog barnen & åkte till vännen min. Med tårar i ögonen & med rivande klumpar i halsen bollade vi våra liv fram & tillbaka. Jävlaförbannadeskitliv & jävla karlar & jävla känslor & jävlahelvetesskitsituation! Vi lagade mat & avnjöt den i lågmäld ton. Två ledsna mammor som höll modet uppe för barnen, men som rasade sönder så fort de lämnat rummet. Kaffe, gråt & efter dessa långa förlösande samtal kom tillslut skratten & trötta leenden.
När kvällen oundvikligen blev för sen & det var dags att åka hem så kändes det inte längre så hopplöst ändå. Jag styrde bilen igenom mörker & gatuljus med två trötta ungar halvsovande i baksätet.
Jag fick sällskap av Mia i sängen innan jag somnade utmattad...
Mardrömmarna var dock tillbaka. Läskiga, hemsökta hus & den otroligt hemska känslan när man åkt ifrån sitt barn som sitter rädd & ensam kvar i affären.
Drog mig länge denna morgonen. Hade inte bråttom alls. Kände mig bättre än jag gjort.
Men så hände något som gjorde min dag! Fjärilarna kom på besök. Solen sprack fram genom molntäcket & ljuv stämma lugnade mitt sargade inre.
Jag mår bra. Jag kommer bli okej!
Och jag har någonting att se fram emot! :)

Hur man än vrider & vänder på det så är det ändå vardag. En tråkig, grådaskig onsdag i slutet av september.
P3 spyr ut sig sin blandning av värmlandshumor & halvkända låtar. Kaffebryggaren puttrar fram någon sörja som ska ge mig någon sorts ambition...
Jag ser ut över den välkända gatan där historierna blandar sig. Nöjd över mina steg, men in i själen sorgsen över denna hopplöshet som råder & livslusten känns som bortblåst...
Jag funderar på denna "meningen med livet" vi diskuterat i skolan. Jag ifrågasätter min tro & mina andliga vägledare. Varför sitter jag här nu igen & låter mitt hjärta gå i kras om & om igen? Varför kan ni inte låta mig få som jag vill en endaste liten gång? Det enda jag någonsin önskat av hela mitt hjärta & ur ett världsligt perspektiv är detta ändå inte speciellt mycket begärt?!
Måste man gå igenom såna vansinnesprövningar så att man verkligen blir tacksam för det lilla?

En rykande kopp kaffe att bränna händerna på i ett fruktlöst försök att känna något annat än stund. Vardagliga måsten som påkallar sin uppmärksamhet. Rotar febrilt efter något som kan fånga mitt intresse en stund. För några år sedan hade jag sökt något jag trodde var tröst i en annan famn, men tanken äcklar mig... Är man narkotikamissbrukare hjälper knappast nikotin tuggummin mot abstinensen...

De kallar mig för isdrottning & jag har nog aldrig i hela mitt liv önskat så mycket att det var sant! Jag vill bara koppla bort känslorna & lägga all energi & fokus på vårt nya liv & studierna. Jag ska bli bäst på det jag gör! Men just nu känns det som ett projekt bara att gå in på it’s learning & maila Maria...

Abstinensen kryper i kroppen. Jag ser mina vänners oroliga blickar när jag kämpar mot tårarna. Jag har aldrig någonsin varit så emotionellt påverkad, ens när nära & kära varit sjuka & lämnat jordelivet. Känner mig sjuk... Döende... Orkeslös & likgiltig. Men likt fan kommer jag sitta här & vänta på att det händer. Att det goda tillslut ska komma min väg.
Och jag kommer omfamna det & aldrig låta det försvinna från mig igen...!

Lägg din hand mot min kind & visa mig vägen,
Kommer du ihåg den?
Det känns så skönt att komma hem för när jag* ser dig*, blir jag* lycklig.
Om du känner dig ensam, öppna dig då
Dela med dig av känslan, jag kan nog förstå.
Du vilar här på mitt bröst
För mig är du livet, & jag tar dig aldrig förgivet*
Förlåt, jag kan vara så dum när jag* i disträheten tätnar
Men jag hör dig.
Spela vår låt nu, ta mig med storm
Kan vi inte dansa som förr, hela natten lång?
Bli ett med mig darling
Jag vet att vi kan
Men sen vill jag hålla din hand...
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen, vart du än går.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ, vart du än går.
Vart jag än går, vart du än går.

Så fort hennes blick mötte hans & han log det där leendet som kändes försäkrande, så spelade inte längre något annat någon roll...
Han tog hennes hand i sin & drog henne intill sig.
Hon var i trygghet & här kunde ingen göra henne illa. Omvärldens hårda knytnävsslag var som bortblåsta & kvar fanns bara ömma smekningar...
Hon såg på honom & slogs av hans skönhet. Han var så vacker på alla sätt & vis. Och när hans ögon log i samklang med hans läppar var han skönheten personifierad.
Vackraste du, tänkte hon & tryckte sig närmre. Aldrig ville hon släpps taget igen....

Hon fattade nog aldrig vad som hände.
Ett märkligt ljus flödade in genom de dammiga rutorna.
De hade pratat, skrattat. Han gick förbi henne. En berörning.
Hon vände sig om & betraktade hans ryggtavla en kort stund innan han vände sig mot henne igen.
Denna starka ryggtavla som hon vilat blicken på oräkneliga gånger...
Han såg på henne med den där blicken som förslavade henne.
Han sa något utmanande, hon accepterade den & innan hon visste ordet av det hade han fått tag i henne & dragit henne intill sig.
Hon kände hans kropp mot sin. Värmen. Blodet rusade & hjärtat slog så hårt att omvärlden försvann i någon luddig massa. Hans ansikte alldeles nära...
De kysstes.
Den där kyssen som hon längtat efter så länge hon kunde minnas. Den där kyssen hon fantiserat om i alla dessa tider...
Hon ville skratta. Hon ville gråta.
Hon har alltid varit, hon är & kommer alltid förbli hans...

Genom mörkret hörde hon regnet. Ett behagfullt läte. Susande... Droppande... Rinnande... Hon kunde ana de höga träden genom mörkret. Vaggandes, viskandes om vad de bevittnat under natten som varit... Skogsväsen kröp tillbaka i sina gömmor när solens första strålar letade sig igenom regntunga moln.
Hon drog ett djupt andetag & lungorna fylldes av en doft som var förknippad med kärlek & trygghet. Hon kände en värme intill sig som fick hennes hjärta att slå hårdare. Hud mot hud. Hon tryckte sig närmare & borrade in ansiktet mellan de skuldror som fanns alldeles nära. Hon kysste den bläckprydda huden som smakade en aning salt... Hon älskade så att hjärtat värkte!
Han vände sig om & hon mötte blicken från de vackraste ögon hon sett & han log det där leendet som fick henne att känna sig som den mest älskade i hela världen. Hon mötte hans mjuka läppar & lade sig tillrätta på hand arm. Hon slöt ögonen igen & kände i hela kroppen hur hans fingertoppar strök ömt hennes hud...
Doften & berörningen av den hon älskade mest. Ljudet av regnet som lekfullt dansade runt på plåttaket & vinden viskade löften om en kärlek, så ljuv...