tellhim

Känner en värme inom mig.
En aha-känsla.
Vi lever för att lära.
Ett lugn sprider sig.
Jag måste ha tillit. Tillit till att saker faller på plats precis så som det är menat. Jag ska inte jaga på. Inte pressa fram resultat som kanske inte ens finns.
"Jag hugger i sten & jag tror att jag sakta börjar se en kontur...". Plötsligt börjar raderna make perfect sense.
Bitarna hamnar på plats. Här är jag.
Vi har alla våra vägar att gå. Jag är lyckligt lottad att få vandra bredvid så många vackra själar. Men jag skulle verkligen få njuta av att kunna nå din hand & få gå alldeles intill dig igen. Jag har så svårt att se att våra vägar korsades så tillfälligt. Jag tror våra öden flätats samman för att vi ska lära av varandra. Vi lär av alla vi möter, minsta lilla sekund. Men vi två... Jag tror inte det var en tillfällighet.
I realize that our flaws and faults are minor. These are not really so important. Love is.
Så, vem bryr sig egentligen om hur hög/kort häcken är egentligen, hur glasen står eller vem som viker tvätten. Huvudsaken är att saker blir gjorda med en ömsesidig kärlek & respekt emot den egna familjen.
Jag har mycket att lära & jag jobbar hårt. Att komma till insikten att I don't frankly give a damn om triviala världsligheter är stort. Det viktiga är kärleken. Önskan om att vilja sträva åt samma håll. Att kunna kompromissa & att ge & att ta på lika villkor.
Klarsynthet.
Jag saknar dig så otroligt mycket.

Fy vad sliten jag börjar bli nu....
Två sömnlösa nätter med spyor & bajs högt & lågt.
Ångesten kommer krypande då allt jag behöver göra hamnar efter.
Vi försöker få i oss lite frukost nu. Var ambitiös & gjorde scones & varm choklad på kakao. Skiter i nyttighetsfaktorn idag. Nu handlar det om att må bra & få mat & vätska i sig. Nu menar jag inte att kakao är ett bra vätskealternativ, utan att det är en tilltalande smak som lockar till intag av något åtminstone.
Jag ska städa upp röran. Oundvikligen så blir det kaos när tre barn är instängda på några få kvadrat.
Saga klagar på magsmärtor & hon får krypa ner under täcket igen.
I morgon kommer de & ska sätta in vattensparande kranar. Och jag som känner mig jättesugen på besök, speciellt då jag har tvättstugan kl6 på morgonen så att jag kan tvätta alla nerspydda/bajsade lakan & underkläder.
Hursomhelst, dags att gå tillbaka till den ofräscha verkligheten....

Börjar se mönstret nu. Ett kliande, svidande ärr...
Hon står bakom mig med ett stadigt tag om mitt hår i nacken. Hon tvingar mig att se. Att se bort, att blunda är inget alternativ. Det gör så ont att jag nästan önskade att hennes klor kunde gräva sig in i hårrötterna & överrösta den smärtan.
Det är smärtsamt... Läkande... Och lämnar mig klokare...
Vi lever för att lära.

Våra problem var knappast extraordinära. Jag var inte ensam i det som var fel. Vi båda saknade kunskap att göra annorlunda, men jag kan bara tala för mig själv att jag visste inte hur jag kunde göra annorlunda. Jag saknade kunskapen att göra rätt.
När jag växte upp handlade det om att överleva, hur brutalt det än må låta. Men vet ni vad som kan hända en liten flicka som blir lämnad ensam i mörkret....?
När det blir svårt slår min gamla överlevnads instinkt över. Jag stänger av helt & blir ego.
Ja, jag kanske behövde honom just då. Men jag behövde dig mer. Det fanns ett stort gapande hål & känslan av att vi försökt ta oss över det alltför många gånger utan att lyckas, kändes både frustrerande & utmattande...
När den värsta frustrationen lagt sig & man började få en distans till allting, så insåg jag att känslan fortfarande fanns där. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.
Vi var två som kände så. Vi skulle båda vara vänner, men trots allt så älskade vi våra kärlekar. Hur oense man än kunde bli. Det var dags att ta ett outtalat farväl. Om vi ens skulle ha en chans att laga någonting alls, så var det bäst såhär. Och som vänner vill man varandra väl & låter varandra gå. Vi kommer alltid finnas i periferin.

Jag har insett så mycket. Jag är klokare. Jag ser på monitorn & hoppas på att se det minsta lilla hopp på den gröna linjen....
Jag står i det snåla höstregnet. Flyttar över vikten från det ena benet till det andra, biter på naglarna & ser mig nervöst omkring. Och nu då?
Mycket kan man säga om mig. Ibland har jag tålamod, men oftast inte. Vågar inte röra mig. Håller andan.
Jag vill älska passionerat för det är sån jag är!
Jag vill kyssa dina läppar & se in i dina ögon. Jag vill kunna se att känslorna är besvarade.
Jag förstår att det tar tid & jag måste ha tålamod nu, om någonsin.
Små saker, som igår... Det var något i din röst. Du lät så härligt avslappnad & jag njöt av att få lyssna till ditt skratt.
Jag vill bara umgås med dig. För att du är en härlig människa att umgås med! Och du får mig att skratta!
Jag önskar bara att jag visste om jag fortfarande kan få dig att känna den där värmen... Pirret... Eller kanske det där extraslaget hjärtat gör....?

Jag jobbar hårt. För jag hoppas innerligt & för vår skull ser jag på mina demoner med tårar i ögonen. Det gör så förbannat ont & är jävligt svårt, men jag gör det för jag vill inte att det ska upprepas. Jag vill bli en bättre människa, för din skull... Och för min....

Är nöjd med ganska mycket.
De flesta relationer är återställda & toppen!
Jag saknar att få hålla min älskling dock. Att få hålla om honom på natten... Att få kyssa hans läppar... Se på honom när han sover... Umgås med honom. Vi brukade ha det så kul ihop...!
Jag är så attraherad av honom än & att få höra hans röst gör mig alldeles varm...!

Nu är det den sedvanliga ekonomin. Jag har så att jag klarar mig & jag kan förmodligen lägga undan lite & köpa julklappar till barnen. Men givetvis kommer de där stora utgifterna just nu... Jag måste köpa vinterdäck, vilket jag iofs visste var en utgift som skulle komma. Men som grädde på moset så har jag en trasig tand. Den gör inte ont eller så, men nackdelen med att läsa det jag gör, gör mig också medveten om konsekvenserna. Lagar jag den inte snart så måste jag dra ut den. Tyvärr är det inget jag skulle kunna gömma & då innebär det en protes (dyrt!!) eller aldrig le igen....
Fan också. Jaja, det löser sig. Måste bara törrgrina lite.

Annars så är jag igång med träningen igen. Jag har förvisso en moders ärrade kropp, men jag börjar bli bekväm med den på ett annat vis. Jag hade dessutom bättre kondition än vad jag vågat hoppas på, det tackar vi för!
Någon sa till mig idag att jag gör rätt i att börja med de små förändringarna, för de leder till de stora underverken.
Jag känner en stor förändring i mig själv. Jag har en annan sorts självkänsla. En styrka som jag gömt inom mig. Jag har vågat plockat fram den igen.

Nu, efter jag kört kvällsrutinerna & barnen sover sött, så är det min tur att krypa ner i sängen,
I morgon ringer klockan 5. Morgonrutiner som vi alla börjat få ett flyt i & Kevin har det inte lika svårt på morgonen. Träning, tvättstuga, städ, kaffebesök av finaste storasyster, hämtning av barn & en tur till familjen W & sedan blir det kvällen.

Ha en god natt kära vänner!

Beat. Drum. I'm gonna lose him
Just like water through my hands.
Light hits your face & you look at me like I'm a stranger
So far away, but still so near.
Last night when you were sleeping
I danced away, I flew so high
I let you down & then I woke up next to a stranger
I can't believe, what have I done
I don't know what to say anymore
I don't want it to end up this way
If you would only give me the chance
I know I could do so much better!
And you can blame it on a crazy heart
I got lost, you got torn apart
I wish you would let me hold you one last time
If this is over, if this is the end
If you don't wanna see my face again
Please, just let me hold you one last time...!

Where we go, I don't care, no
It's right now & we’re right here
Under the street lights, standing face to face
I'm losing sense of time & space
Don't want to move
Why can't I stay? ’Cause the chemistry is off the chain
I'm locked in a box, only you & me
Wish I could throw away the key
On our way, I can't believe I'm kissing you
You're touching me & I can't imagine to be somewhere else
I'm all in with no regrets, so
So here we are but still I can't let go of the thought of losing you, no
I wonder if we're gonna stay this way
Will you remember what you promised me?
I know this moment will be over
Tomorrow comes when we are sober
Will we feel the same or let it be?
Will you be there?
The night is almost getting over
And I don't want us to turn colder
I want to wake up with you next to me
Will you be there?

Pappren ligger utspridda på bordet framför mig.
Kaffet kallnar i sin mugg.
Jag kan inte koncentrera mig. Tankarna kastar sig åt alla riktningar.
Ska åka med sonen till Örebro i eftermiddag. Jag dör lite varje gång de åker ifrån mig. Samtidigt behöver jag de här helgerna när saker är som de är. Så fort jag lämnat Ellie hos dagmamman så bryter jag ihop. Jag hinner inte ens dit. Klumpen i halsen växer redan när jag lämnar Saga, jag försöker hålla ihop milen till Skattkärr. Tårarna rinner & jag försöker torka dem & klistra på ett fejkat leende när vi kliver in. Ute i mörkret & kylan igen, så brister det & jag gråter, gråter & gråter. Jag hoppas jag blir klar med tentan i kväll, för i morgon när jag kommer hem kommer jag krypa upp i soffan & gråta.
...Ända tills min lillasyster kommer. Eller, då kanske man gråter lite till. Men sedan blir det att gå ner & hyra Paranormal Activity 2-3 & köra maraton för att ladda upp inför lördagens bio-besök med Maria & Erica då Paranormal Activity 4 väntar! :D Efteråt ska det förtäras alkohol & spy galla över hela skiten...

Jag saknar honom så jävla mycket. Jag saknar det vi hade. Jag vill inte ha något annat... Kan inte mina barn bli myndiga så jag kan få ta livet av mig? :P

"Att göra mer av det som inte fungerar... Fungerar helt enkelt inte min vän".
Inte ens när andarna talar vill jag inte alltid lyssna. Vafan menar ni med det egentligen?! VAD funkar inte?! För detta är en mening ni upprepar med regelbunden intervall!
Jag vill ta tag i det där lakanet, skaka om det & skrika; för i helvete! Tala klarspråk!

Det finns en sak som jag vill ska funka.. Av djupet av mitt hjärta & själ... Gode Gud! Hör min bön!
"Jag har aldrig sett henne Anstränga sig så för någon".

De där små stunderna. Till synes obetydliga. Men som värmer inne i hjärtat, lääänge...

Solen sprack fram genom molnen & lyste in genom de gigantiska panorama fönstren. De satt bredvid varann i skinnsoffan ute i foajén. Fotboll på TV & han kollade med ett halvt öga medan han avnjöt en kall öl. Hon satt bredvid. Höll en stor kopp latte i sin kupade hand. Såg leende bort på barnen som lekte i lekrummet lite längre bort. Hon flyttade närmre & lade handen på hans lår. Hon lyssnade till hans mjuka röst när han pratade & hon kände sig alldeles varm inombords...

En annan tid, en annan plats, samma stad. Hennes stad.
Solen sprack fram genom molntäcket. Hon vaknade bland vita lakan & där hon låg alldeles intill fönstret kunde hon se ut.
Hon vände sig om & höll om honom. En del av henne längtade efter hotellfrukosten, men samtidigt ville hon inte att stunden skulle ta slut. Ligga där i sängen, bara de två. Inte måste gå upp & göra frukost till hungriga små. Bara vara de två. Hon strök med fingrarna över hans bröst. Hon hatade att man blev så bedövad av vardagen. Det faktum att man började ta saker lite förgivet. Hon hade allt hon kunde drömma om...
Hon kramade om sin älskade. Kysste honom på bröstet, halsen & hans mjuka läppar.
Jag älskar dig...!

"Sometimes we catch a glimpse of perfect happiness"

Nej, men man kanske skulle bli uppfinnare?
Eller börja hänga med de där MiB’s. De har en liten penn-mojäng jag gärna vill åt...
Jag är glad att jag har mina vänner nu. De får höra mycket. De är de finaste & bästa vännerna man kan ha! Och jag jobbar med mig själv även för dem. Jag blottar strupen hejvilt. Speciellt har det blivit med T. Jag säger som det är. Jag pratar med henne när jag får konstiga infall istället för att vända mig inåt. Hon är min vän & hon tar mig även med mina störningar. Att jag inte fattat det förrän nu... De kanske inte håller med, men de tar det. När tanken kommer så säger jag som det är & vi kan bolla det fram & tillbaka. Och vad bra det känns! Att få sätta orden på & prata om saken utan att vara rädd för att bli dömd.
Och jag berättar för dem, precis hur mycket jag älskar Dig & hatar mig. Jag hatar mig samtidigt som jag fått en insikt om mitt egenvärde.
Och jag älskar dem.
Jag kan inte leva utan någon av dem & dig. Jag kan inte leva...
E får gnugga sitt "vad var det jag sa!" i ansiktet på mig så mycket hon vill. Jag kan ta det. Faktum är att jag visste att hon hade rätt hela tiden. Jag kommer att ångra mitt beslut, för jag visste hela tiden att det inte var rätt.
Tyvärr så blev jag trängd. Tyvärr så kände jag mig pressad att svara något som egentligen inte alls var min vilja, men jag mådde skit & kunskapen att hantera situationen. Jag önskar att du hade lyssnat på P när han sa att du skulle ge mig lite utrymme. Det hade räckt...
Jag får ett tvång. Ett tvång om någon idiotisk principsak. Har jag sagt något så är det oåterkalleligt. Det går inte att ångra sig. Fast jag precis sekunden efter ville skrika NEEEEJJJ!!! Jag menade det inte!! Men systemet får liksom en kortslutning & allt låser sig. Jag blir kall. Känslolös. ERROR!
Hur skulle vi möjligtvis kunna resa oss ut det här? Hur fan skulle vi kunna reparera skadan?
Och sedan kommer tankarna, vad "de andra" skulle säga. Visst, de är värda att lyssna på men ärligt talat fuck them. Den enda som står med facit i hand är en själv. Man kan bara fråga vad man själv vill. Vad juryn som består av hjärta, känsla, förnuft & magkänsla säger. Vad är domen?
Jag är rädd. Rädd för att ha sårat för mycket. Rädd för att det finns inget kvar att rädda. Och jag behöver mina tre mer än någonsin då. För jag vet att jag inte kommer orka resa mig när jag får den domen...

Klister känsla.
Den där doften av död & förmultning. Doften av sömn.
Ett lugn & ett vemod.
Skenet från kalla gatlampor.
Pastell gryning.
Polstjärnan.

Lyssnar till kaffebryggarens suckande & väntar på smaken av verklighet.
En liten stund nu på förmiddagen. Känna värken i nacken & en avtagande träningsvärk.
Jag ser på min nakna arm. Jag älskar mina fräknar. Alltid en början...
Jag minns baksidan av din överarm. Den starka längtan att få beröra den. Du hade rött på dig.
Jag minns chefens blick när jag inte vågade röra mig. Inte vågade se upp. Inte vågade yttra mig. Jag såg att han förstod. Jag ser än i dag att han förstår...

Kaffebryggaren har tystnat. Det är så tyst som det kan bli i en fastighet.
Jag samlar kraft.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Städa köket, börja med hemtentan, tvättstugan, Saga kommer hem, köpa present till Viktor, hämta resten av barnen, åka på kalas, kvällsritual, lägga barn & om orken tillåter - plugga lite till. Hålla ihop.
It’s fabulous!

Känner efterdyningarna av nattens mardrömmar. Mardrömmar kommer från ohanterad rädsla. Jag kan inte göra så mycket åt det nu. Allt handlar om tid... Om tålamod... & saker måste få ta sin tid antar jag. Och om det är som de säger i den där braiga boken, att man i varje liv har något att lära, så antar jag att mitt handlar om att lära, utvecklas, förlåta & att lära mig tålamod.
"Good things comes to those who wait"

Jag åkte genom mörkret från flygplatsen. Det är en viss känsla som fyller mig där i mörkret. Svart. Stjärnklart. Landskapet som passerar förbi i strålkastarskenet. Det som passerar i den månbelysta periferin.
...Samma känsla som den där natten. Där i tystnaden & småpratet med chefen i firmabilen på väg hem alla milen från bygget. Något hade ändrats.
Och spelpjäserna flyttas än. Bitarna hamnar på plats. Teckningen skissas på, suddas ut, ändras & kompletteras...

Jag mår inte bra. Känns som jag varit i strid & trampat på en landmina.
Jag saknar en kroppsdel. En del av mig har slitits bort & det kliar & värker så, där denna delen en gång var...
Jag har ont. Alltid så fruktansvärt ont...

Jag är villig att åka AtmosFear.
Jag kan hoppa bungee jump & fallskärm.
Jag kan lära mig att dyka på allvar & äta lever.
Jag kan till & med låta Elvis viga.
Jag är beredd att göra vad som krävs för att du ska förstå...!
...Men det får bli när tiden är inne...
Eller som lillasyster skulle ha sagt;
När planeterna står i en rät linje & månen är full!

Solen var på väg ner över den lilla byn.
Hon hörde på håll hur festen redan var igång.
Hon rundade hörnet på byggnaden & började scanna hopen av människor som samlats & nästan omedelbart fastnade blicken på han... & hon var fast.

Det var något med hans berörning. Den tände en eld. Rev murar. Fick ishjärtat att smälta.
Något i hans blick som fick henne att vilja blotta strupen & räcka ut sitt hjärta.
It’s yours to keep.

Hon älskade av hela sitt hjärta & själ från första stund.
Hon älskar fortfarande så att hjärtat inte vet några gränser.

Hon höll hans hand & det var aldrig meningen att släppa...

Vackra, underbara du...!

Tack!
Jag märker att jag har en trogen skara av läsare på denna bloggen!
:)

Ljuslågor genom mörkret. Ljudet av en spinnande katt.
Trötta ögon. Varmt hjärta. Ångesten borta. För nu...

Nytt kapitel. Nya sidor att fylla. En ny fas...
Göra om & göra rätt.
Måste sortera lite. Vad blev rätt & vad blev fel?
Snart ringer klockan & det är dags att gå in i matchen igen.

Gnistrande vattendroppar mot fönstret. Vinden rycker fram.
Klockan ringer tidigt. Vardagen drar igång. Tidig morgon till sen eftermiddag. Rutiner & ritualer. Nya influenser.
I morgon ska jag öppna ögonen. Öppna ögonen & SE. Se lite längre... Lite mer... Jag ska insupa allt.
Men nu ska jag sova. Genom drömmarna talar de & jag måste lyssna. Mardrömmarna kommer för att jag är rädd. Klart som fan jag är rädd! Jag står mitt i ett minfält & ska ta mig ut genom att leka blindbock.
Men grattis Fia! Ha det så jävvla sköj!

De får säga vad de vill.
Han ger mig tröst...
Det är något med hans röst...
Något med meningarna som han formulerar.
Den närhet man förnimmer.
Regnet gör inte ont då. Då känns de inte längre som tusen nålar mot min hud.
De är tårar som blandas med mina... Mjuka, strilande tårar... Smärtande... Läkande... "Visst gör det ont när knoppar brister"... Det gör ont att dö... Det gör ont att försöka få livet tillbaka...
Det är något med honom som lugnar mig. Vaggar mig. Tröstar & förstår. Han sätter orden på all min smärta, sorg & lycka.
Han sätter mig i en sinnesstämning. Inte den "jag är deppad & vill dö"-kind of mind, utan att det är okej att gå inåt. Att få läka inifrån & ut. För som alla vet, så behöver alla djupa sår få läka inifrån... Annars riskerar det att bli en infektion. En stor, smärtande varklump som ligger där under ytan, pulserar & som smärtar något outhärdligt!
Men smutsen måste ut ur såret först... Man måste få gråta floder & skölja rent... Sen kan man läka. "Gråt inte" är ett dåligt råd. Lägg armen om mig & säg "Gråt min vän. Gråt så mycket du vill, snart känns det bättre...!"
Fy fan vilken jävla skit. Jag hatar mig själv & mina störningar. Kom väldigt långt, men uppenbarligen inte tillräckligt... Varför kan jag bara inte tvinga tvånget åt sidan & säga fuck you, tvång! Jag VILL juh försöka! Varför ska tvånget vara starkare än viljan?
Önskar jag kunde trolla med mina knän, för jag skulle kunna göra vadsomhelst....!
Men det är bara att gilla läget. Ligg där i smutsen & skäms din korkade brud... Det är inte så att du förtjänar det som var bra ändå...
Så jag skruvar upp volymen & lyssnar till hans röst igen.
"En elegi för alla sorger den här hösten handlat om..."

Jag drömde att jag var på ett nöjesfält & ett utav de stora attraktionerna lossnade från sitt fäste & rullade ut i vattnet. Jag stod på en brygga & såg människor ligga på bottnen. Jag var rädd för vattnet, rädd för att behöva dyka, men jag gjorde det... Jag trotsade min rädsla, hoppade från bryggan & dök ner efter den lilla pojken som låg där. Jag kämpade med att försöka simma nedåt, då det kändes som jag bara ville flyta upp. Jag simmade & simmade & tillslut så fick jag tag i honom & simmade mot ytan. Människor på bryggan drog upp honom. Jag vänder mig om, ser den trasiga karusellen i vattnet i bakgrunden & massor av människor som ropar efter hjälp. På bottnen ligger fler människor, medvetslösa. Jag hinner tänka att det verkade så märkligt att så små barn får åka denna karusell & fortsätter dyka efter kropparna på bottnen...
Fick aldrig reda på om de överlevde...

I Den andra drömmen är jag ute & kör brandbil. Några barn leker på trottoaren, då plötsligt en liten flicka springer ut i vägen, jag skriker & jag kör på henne! Ser i backspegeln hur hon rullar runt på asfalten & hur nästa bil försöker väja, men kör över henne med.
Jag får stopp på lastbilen & springer fram till flickan, hon lever men är skadad. En ambulanskille & en brandman kommer dit också. Jag minns så väl den gröna färgen & de gula detaljerna på ambulanskillens uniform. Jag minns den röda färgen på brandbilen & känslan av att jag inte riktigt förstod varför jag satt & körde en lastbil...

Drömmarna lämnade efter sig en känsla av sorg & frustration. Regnet hjälper inte för att pigga upp humöret.
Jag hatar mig själv så mycket just nu.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv.

Undrar vad Freud har att säga om det här....

If it comes back to you, it’s YOURS!

Får se om vi blir matförgiftade...

Ligger på soffan.
Kaffe. Treo.
Ja... Neee... Det hjälper visst inte mycket.
Het dusch & tigerbalsam.
Så får det bli.
Ligger på soffan. Ont i huvudet. Solen lyser in. Förtydligar allt jag måste göra. Jag ser bort. Orkar inte just nu.
Lämnade plasma förut. En söt liten sköterska som jag minns som Emelie. Hon måste trott att jag var efterbliven... Trött. Förvirrad. Missat fylla i vissa saker. Fyllt i fel på annat. Hon var snäll & det kändes inte alls när hon satte i den där stora kanylen. Jag gav henne en komplimang, hon blev glad & det kändes bra i hjärtat.
Kanylen satt alldeles naken i min arm. Blottad. Mitt blod, mörkrött i slangar som ringlade runt & kastades runt i en maskin. Mitt blod... Mörkrött... Det där som rusar runt inuti mig, får mitt hjärta att slå så hårt... För dig... Plastslangen mot min nakna hud... Jag kände sen den röda värmen som forsade genom den... Hett... Som min längtan...
Musik i mina öron. Varenda en har betydelse... Ingen av slumpen.
Jag sluter ögonen & minns... Tonerna... Känslan... Högt över molnen... Så rädd, men fri... Onåbar... Lämnade allt bakom mig. När vi cirkulerade mellan de höga bergen. De vackra byggnaderna. Värmen. Naturen. Staden. Vattnet. Solen. Och musiken. Hela tiden musiken. Jag avskärmade mig i gemenskapen.
Tänk om jag fått sitta med dig på den där restaurangen uppe på berget & sett ut över solnedgången. Att få sitta & samtala med dig in på sena kvällen om allt mellan himmel & jord...
Ljus... Dofter... Känslor... Minnesbilder.
Göteborg, Stockholm, bilfärder, lastbilsfärder, tunnelbana, karuseller, promenader, skratt & gråt... Jävlar vilken sommar...
Jag blundar, höjer volymen & lyssnar...
Alltid du...
Alltid...

All good things come to an end...
"Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig, vännen, vart du än går..."

Nu har jag inte ens mitt kroniska mörker kvar. Fast jag gråter väldigt mycket nu... Försöker komma på om det är ett led i processen eller vanlig PMS.
Humöret svänger våldsamt & jag hinner inte med. Varför är det jag som är skurken i allt det här?! Vi var faktiskt två...
En del av mig vägrar. Aldrig någonsin två igen. Aldrig någonsin göra om detta jävla misstag kallat tvåsamhet. Man kanske skulle stänga av för gott? Bli den där isdrottningen på allvar, hela tiden...
Jag vill bara ha dig. Vill - KAN - inte nöja mig med mindre.
Men man måste vara psykopat för att få sin vilja igenom.
Jag har under åren försökt vara destruktiv för att på så sätt straffa mig själv för att jag är så jävla korkad & inte skiten under skorna värd. Jag vet att det är sant för det har DE sagt. Om & om igen...
Jag har försökt svälta mig själv. Man kanske blir smal, snygg & accepterad då? Men någonting fick mig alltid att börja äta igen... Jag provade att äta & sedan kräkas. Men jag hatar verkligen att spy & något sa mig att det inte var värt det. Jag började skära mig själv, för den fysiska smärtan kanske skulle kunna avleda den psykiska? Men jag har hög smärttröskel & någonstans så insåg jag att det gav mig ingen effekt det heller...
Jag har funderat på självmord... Men det ligger inte för mig. Jag ser alldeles för mycket av det vackra & goda i allt för att ge upp... Och nu har jag mina barn.
Men stunder som dessa... Jag vill bara lägga mig att skrika rakt ut! Skrika av smärtan i kroppen! Skrika av smärtan i hjärtat & själen! Skrika av vrede! Jag hatar dig!! Jag älskar dig!!
Dra åt helvete!! ...Lämna mig inte.....!
Jag BEHÖVER dig inte! ...Jag vill bara vara nära dig, för jag är fortfarande så förbannat hopplöst förälskad i dig....
Jag är frustrerad & arg för att något håller mig kvar. Jag orkar inte vara i denna gråskala, denna ovisshet längre. Jag måste få veta åt vilken riktning jag ska gå...
Jag vill må bra. Jag är inte destruktiv.
Men jag vill bli bekräftad, sedd & älskad. På riktigt...
Ibland önskar jag att jag kunde ge upp. Eller var så jävla psykiskt störd att jag hade förmågan att hota folk till att stanna hos mig, stanna eller så skär jag handlederna av mig! Stanna, eller så gör jag det, det & det & jag kommer slå till på dina mest ömma punkter...
Men vem fan vill vara med någon som inte vill vara hos en...?
Inte jag... Älskar du mig inte, så släpper jag dig fri... Men så länge det finns hopp, tänker jag försöka...

Färgsprakande, kallt, stilla.
Byn vaknar till liv.
Brustna hjärtans höst.

Känslan river sönder mig. Den är bitterljuv. Smärtsam. Helande. Skitsvår.
Och jag sitter här i min säng i mina mjukisbyxor & faller inte under kategorin "snyggast i stan".
Gårdagen känns surrealistisk. Jag var egentligen någon annanstans. Alla 120 talet milen fram & tillbaka genom Sverige. Jag ville egentligen inte alls tillbaka. Jag ville gå runt på regniga gator i Malmö & bara försvinna i mängden. Bli ansiktslös. Stå i min systers kök & dricka pulverkaffe med mjölk & socker (fast hon äntligen köpt en kaffebrygare efter alla år!).
Ja, när livet blir svårt flyr jag. Sätter mig i bilen eller på tåget & åker till min syster. Min älskade syster som aldrig säger vad jävla korkad jag är, på ett sätt som sårar. På ett sätt som gör mig vrång. Hon bara finns där, lyssnar & förstår & förmanar på det där försiktiga sättet som hon har. Det funkar för mig. Hon förstår att det inte funkar att gå på & domdera & visa med hela handen åt vilket håll jag ska gå. Hon förstår att jag då gör precis tvärt om! Hon är inte dum i huvudet min lilla syster...
Hon är min trygghet. Det är henne jag söker tröst hos när livet är svårt. Riktigt svårt & jag inte riktigt orkar att hålla ihop. Då när jag absolut måste bort från vardagen för att kunna samla kraft, få perspektiv. Det var juh vi som satt i mörkret & höll om varann när hela världen rasade ihop runt oss.
Vi förstår våra tvångstankar & våra demoner & inget är konstigt. Inget ifrågasätts. Man får vara sitt egna, skadade jag...
Varför är det så fel att fly? Varför får jag inte dra när jag inte orkar mer? Vad är det som är så fel med att vilja dra sig undan en stund, bli anonym i några dagar för att kunna sortera sina tankar & känslor & få perspektiv? För mitt uppe i allt får jag känslan av att drunkna & det blir sällan bra i slutändan...
I trängda situationer blir man korkad & elak. Låt mig gå undan en stund... Jag kommer tillbaka...

Och idag vaknade jag med en märklig känsla i kroppen. Hela helgen har varit märklig & jag har gråtit massor. En blandning av PMS & den helande process som startat. Och jag gjorde slag i en längtan & jag undanber alla predikningar. Jag vet vad ogenomtänkt & impulsivt det verkar. Men jag är sådan, fast jag har tänkt fram & tillbaka mer än någonsin... Och nu är han här. Vår nya familjemedlem. Han är ingen valp, för det förstod jag skulle bli katastrof. Han är ingen stor hund, för en Grand danois hade satt mig i personlig konkurs. Han kan fortfarande bli sjuk & kosta massor med pengar, men han har ingen historik med dålig hälsa, så vi håller tummarna. Han låter Midden vara, så hon får ta initiativ. Han är van vid barn & är en riktig familjehund & kelgris. Och han FÅR komma tillbaka till familjen om det mot all förmodan skulle skita sig här...
Vi får se om det biter mig i röven.

Nu ska jag pallra mig in i duschen. Snart fylls hemmet av kärlek igen. Syskonbråk, Bolibompa, liv & rörelse. Det finaste som finns! Bara min Ellie som fattas mig & det krossar mitt hjärta... Men jag vet att hon har det bra, för hon har världens bästa pappa!

Ha en härlig, solig oktoberdag!

Detta börjar likna ett hem.
Vardagen kommer sakta åter.
Jag löser mina problem.
De som är viktiga för mig finns hos mig.
Jag saknar dig...
Försöker låtsas som att jag inte bryr mig...

Att ha dig hos mig i kväll kändes underbart. Att få prata & säga sitt & skratta & bara njuta av ditt sällskap. Gud ska veta att jag saknat dig! Att jag saknat oss! Det vi har är svårslaget & jag är så otroligt tacksam...!
Älskar dig T!

...All those good Times :) ...

Känns som om jag väntar på något.
Otåligt, rastlöst... Flyttar vikten från ena benet till det andra & tillbaka igen. Kollar mot horisonten...
Vinden blåser upp en kaskad av färger i form av löv. Dansar, virvlar & faller mot marken igen...
Människor. En del sitter & pratar med varann. Jag lyssnar med ett halvt öra. Är intresserad av människor. Av livsöden & vilka historier de har att förtälja.
Fårade ansikten. Nyfikna ögon. En mamma som försöker fördriva sin mammaledighet här, som så många andra mammor... En bebis sitter vingligt i knäet & ser sig nyfiket omkring. Jag minns bebislukten. Att få trycka näsan i den lilla urgröpningen i nacken & känna den sammetslena huden...
Att få barn är det absolut häftigaste jag gjort! Att bli varse om vilka krafter min kropp besitter! Jag har aldrig känt mig så religiös som just då, när ett liv kommer till världen. Inte för att jag tror på "Gud", men jag tror på att jag är en del av något större...! Elektriciteten i rummet... Närvaron av.. Änglar? Eller det vi iaf påstår vara det.
Jag vill vara där då. På gott & ont. Jag vill vara där & dela lyckan & -Gud förbjude- sorgen. Jag vet mycket väl att det inte alltid går bra... Men jag vill finnas där...
Nu ska jag återgå till vardagen. Till stressade, rusande människor som missar allt! Till betongväggar, nyponbuskar, plastmattor & asfalt. Till kopior & trycksvärta.

Drömde om att jag flög tillbaka till Schweiz i natt. Kicken jag fick när vi lyfte, att sitta & titta ut över världen när den passerade under mig, känslan att landa... Jag älskar att flyga!! Trots att jag var (& är) så rädd!
Jag älskade Schweiz. Jag älskade hur Schweiz hela tiden utmanade mina rädslor vad det gällde höjder.
Undrar om det är det romska blodet som kokar. Som gör mig så rastlös... Jag älskar att resa, färdas & se nya saker. Därför älskade jag lastbilsyrket; det var tungt, skitigt & jag fick åka långt, länge. Jag älskar att åka tåg, bil, buss, båt men har varit skräckslagen för att flyga. Tur att jag varit nöjd med Norden... Men nu kliar det under skinnet igen. Jag är rastlös på det viset att jag vill se mer.
Ska iaf packa ihop ungarna & resa hela vägen till skattkärr. Alltid nåt :P

Allt handlar slutligen om a state of mind.
Jag kan välja att sitta här & tôrrgrina över allt som är mindre bra med situationen, eller faktiskt fokusera på det som är bra. Jag orkar inte leva i ett personligt mörker, speciellt inte för någon annans skull. Blir inte jag vald för att jag har en sund syn på livet, för att jag älskar & bryr mig, ja, men då är det deras förlust. Ta mig för mig. Jag är sånhär & jag tänker inte glömma det igen.
Jag har inte bråttom någonstans. Jag har funnit frid, speciellt efter det min pappa sa... Vad De sa...
Klart jag blir ledsen. Klart jag har dåliga dagar. Men mörkret äter inte upp mig längre. Mörkret stannar inte längre i månader i sträck. Om mörkret förut var som det nere i Salas gruvor, så är mörkret numer som en klar vinternatt med tusen gnistrande ljuspunkter som bryter igenom.
Jag har ett lugn inom mig. Ibland kommer frustrationen & irritationen. Men varför ska jag vara den som kvävs i dessa negativa tankegångar? Lugnet tar över. Till & med jag anser att jag förtjänar mer.
Så jag tar sällskap av mina favorit personer i livet L & M. Man kan sätta ord på känslorna, man kan gå i regnet & sparka löv. Dra jackan tätare omkring sig när höstvinden rufsar en i håret.
Det är här & nu.
Och jag ser dig.

Du vet vart jag finns...

Mörkret har sänkt sig över min lilla by.
Min. Hemma.
Utanför står husen uppradade längst den belysta gatan. Färgglada träd vajar i vinden & vattendropparna glittrar på fönsterrutan. Innanför de andra fönstren finns andra liv, andra öden, andra människor. Här ligger jag med min mediala katt på magen & myser i skenet från tända ljus medan vi förstrött tittar på Ghost Whisperer.
Nu när det värsta är undanröjt kan jag omprioritera min energi lite...
Min sönderslagna underarm molar & värker. Låtsas inte om den. Dumma arm som kräver uppmärksamhet. Halva handen, handleden & upp i axeln. För en liten smäll?! Klen man kan vara... Dessutom har inte min tumme läkt. Minns nu att det var för att jag slogs på jobbet. Kan snart plocka av den... Jaja. Livet ska väl kännas lite ändå?
I morgon bitti ringer klockan. Förmodligen lika irriterande.
Och jag blir förvånad över vilka människor som kommer & går i mitt liv nu. Och jag känner mig både lycklig & förvånad..?! Ja, okej... Lycklig är ett starkt ord. Lycklig är jag när den sista pusselbiten faller på plats. Ni vet, den där sista irriterande biten som man VET finns där, men som man lyckats slarva bort... Man letar under soffan, i ryamattan & under alla leksaker. Antingen hittar man den, eller också åker den med i dammsugaren någon gång...
Men jag känner mig nöjd på det där bitterljuva sättet.
Nu ska jag låta mörkret omsluta mig, sen får vi se vilka som besöker mig i drömmarna i natt... Däri ligger det största av min förmåga än så länge. Övning ger färdighet säger de...
Jag hade besök här om natten. Jag blev rädd först... Någonting ångestladdat... Efter vi pratat orkade jag somna...

God natt världen!